Videos från Mardi Gras i Galveston

Det tjejiga oooh:et i slutet är jag som får ett halsband i huvudet

Skräckfilm - fast på riktigt

Så, på väg från stranden tillbaka till staden gick vi genom delar av Galveston som verkade obebodda - en stor del av husen var förfallna och mörka. Den täta dimman och den gula gatubelysningen gjorde det hela mer spöklikt.

Vi närmades oss en stor byggnad som som ut att vara tagen ut en skräckfilm; den var stor, mörk, igenbommad och nästan halvt dold i dimman.

I Galveston finns många historiska byggnader och de äldsta och viktigaste av dem har märkts ut med skyltar som berättar deras bakgrund. Väl framme vid de rostiga grindarna sitter en gammal skylt vars text är nött av vinden. Byggnaden är ett gammalt barnhem, och av texten att dömma så var det fortfarande i bruk då skylten skrevs.

Vid det här laget kändes det precis som taget ur inledningen till en skräckfilm. Fem glada ungdomar iklädda festattilraljer kommer på den briljanta idéen att bryta sig in i det gamla barnhemmet. Några personer ur vårat sällskap (inte jag) börjar prata om att de vill se insidan av huset och börjar känna på grindarna för att se om de var öppna. Samtidigt som de andra inspekterar låsen säger den ena tjejen "Guys, I don't think this is such a good idea". Precis efter att hon sagt de orden spärras hennes ögon upp och hon fortsätter "Oh, now I will be the first one to be killed".

Bara några sekunder senare ser vi en man komma gåendes mot oss. Jag bör påpeka att detta område annars är helt dött och vi har inte sett en människa på 30 minuter. Han frågar oss om vi vet om stället är nedlagt. "It used to be an orphanage. I lived there when I was three years old together with my brothers." Han berättar att han precis kommit till stan för att hälsa på sin farbror som bor i huset bredvid, men att han inte får tag på honom. "Do you see those three windows up to the left", fortsätter han. "That is where all the orphans slept". Vid det här laget förväntar vi oss att se någon spöklik figur och precis när han säger det springer två svarta katter förbi på fönsterkarmen, vilket räckte för att skrämma upp oss. "And we were not allowed to go outside, so we used to play in the basement". Han önskar oss sedan en god natt och försvinner bort i dimman.

Snacket om att vi skulle gå in i huset kom inte upp mer, utan vi begav oss snabbt därifrån.

Mardi Gras i Galveston

Ett trevligt avbrott i vardagen blev lördagens besök till Galveston. Kvällen började med att vi traskade de tre kilometrarna från stadskärnan ner till stranden. Det är lite skrämmande man rör sig här i Texas. Under vår promenad tänkte jag att detta skulle bli dagens träning. När jag är i Stockholm kan jag utan problem traska från Centralen till Gamla stan och tillbaka utan att reflektera över det som tränng.

Sedan var det dags för en parad längs med stranden. Tyvärr hade de otur med vädret och en tät dimma omslöt festligheterna vilket gjorde att man inte såg längre än ekipaget framför, och mot slutet kunde man knappt se ens det. Paraden bestod av flertalet paradorkestrar samt lastbilar med musik och människor som kastade pärlor till åskådarna.

Först kan man tycka att det är löjligt med alla dessa pärlor, men när man väl är där dras man med i ruset och vill samla på sig så många som möjligt. Man sliter och drar, och folk drog sig inte för att fånga pärlorna ovanför barns huvuden så dessa stod utan (jag slet och drogs mest med Philip dock eftersom han hade en tendens att fånga pärlor som uppenbart var riktade till mig, ovanför mitt huvude).

Galveston är en superfin stad. Arkiteturen på många hus är jättefina och det är sorligt att se att så många hus förfaller eller står tomma. Jag tror att orkanen Ike förstörde väldigt mycket och många personer har inte haft den ekonomiska möjligheten att reparera sig igen efter det.

På väg tillbaka till centrum passerade vi denna kyrka.

Här sitter vi och väntar på att Art car parade skulle börja.

Många personer köpte egna pärlhalsband. Själv förstod jag aldrig riktigt vitsen med det då ekipagen kastade ut stora mängder pärlor. Dock fanns det de som var lite mer innovativa, som mannen ovanför som gjorde ett eget halsband av juldekorationer.

Frammåt kvällen blev det packat med folk. De största folkmassorna befanns sig på tre ställen:

1) Under balkongerna där folk kastade ut pärlor

2) Vid ölbarerna

3) Vid de stora mängder mattält som fanns. Om jag vetat att det funnits så mycket mat hade jag inte ätit tidigare på kvällen. Bl.a. fanns det friterad alligator på pinne, som jag dessvärre inte testade på (och som jag lite smått ångrar såhär i efterhand).

Folk som kastar pärlor från en av balkongerna.

Vid halv nio-snåret drog Art car parade igång. Min favorit var en bil som var helt klädd med mosaik. Dessvärre blev det inga bra bilder på den. Denna parad kändes lite som en mini Quarneval; billig öl, glada och måhända aningens salongsberusade människor och häftiga bilar. Plus kopiösa mängder pärlor...

Kvällen avslutades på en chokladbar där man köpte praliner styckesvis, och inte skopvis.

Mister eBay oskulden och lyckas bli blåst på köpet

Jag och Tradera hade ett lite väl intensivt förhållande innan jag flyttade hit och jag misstänker att eBay har ännu mer att erbjuda. Därför har jag undvikit att skaffa ett eBay-konto ända fram tills för en månad sen. Nu är det så att en viss persons födelsedag är i antågande och jag hittade en, enligt mig, ypperlig present. Sagt och gjort, jag skaffade eBay och PayPal konton, la ett bud och vann. Redan dagen efter att betalningen gjorts fick jag meddelandet att varan skickats.

Tiden gick, och gick, och gick. Tillslut mailade jag säljaren och bad om trackingnummret som de i annonsen påstod att man skulle få. Inget svar. Idag upptäckte jag att varan inte längre fanns med som köpta varor på min sida samt att varan var borttagen från eBay, "This listing has been removed, or this item is not available". Jag ringde eBays kundsupport och fick veta att de markerat varan/säljaren som bedragare. En bra sak med eBay är att de har Buyer protection. jag anmäler transaktionen via eBays hemsida, säljarne har då x antal dagar på sig att höra av sig, sen får jag pengarna tillbaka. Finemang.

Rackarns bananer dock att jag som först skulle vara ute i god tid med födelsedagspresenten helt plötsligt står tomhänt. Och ytters löjligt att jag lyckas bli blåst första gången jag testade eBay :p Men skam den som ger sig, så fort pengarna kommit tillbaka lägger jag ett nytt bud hos en annan säljare :)

Magisk medicin i USA

Jag är inte speciellt förtjust i medicin. Jag vill tro att min kropp kan fixa det själv. Dock kommer de tillfällen då jag erkänner att min kropp behöver lite hjälp på travel, eller som nu då jag helt enkelt inte har tid att vara sjuk. Jag bad därför Alexa åka förbi apoteket och köpa något magiskt piller till mig. Eftersom jag tydligen kan vara lite petig med vad jag stoppar i mig så köpte hon tre olika saker, varav den ena var vanliga halstabletter.

Det intressant var de andra två produkterna. Den första var en sprayflaska som innehöll en lösning som skulle vara smärtstillande. Man skulle rikta in den mot området som gjorde ont och sen spraya.

Inte nog med att det var svårt att träffa rätt (jag fick en bedövad tunga) - smaken påminde om något ytterst bekant. Det tog en stund innan jag kom på vad det smakade som. Det smakade som något jag jobbar med i labbet, något jag använder specialhandskar då jag jobbar med.

Efter en närmre granskning på innehållsförteckningen....

Fenol! Japp, det både smakar och luktar precis som Trizol. Jag vet inte hur det är med andra personer, men jag känner mig inte helt bekväm att spraya Trizol, om än utspädd, min mun. Förvsso skall man inte svälja det, men om man sprayar mot gomen klart lite rinner ner.

Därför vände jag mig till nästa förslag.

Härligt, den har samma aktiva ingrediens som Bafucin och Bafucin funkar alltid finemang för mig.

Men vänta nu....7.5 mg. Hmmm... Hur mycket är det i Bafucin egentligen...

Jo men visst. Nästan 4 gånger så hög dos. Förvisso är de säkerligen effektiva, men med tanke på att amerikanare gärna äter medicin för minsta lilla skråma så är det lite skrämmande.

Livet utanför jobbet

Så äntligen har jag lyckats stjäla till mig lite fritid och faktiskt fyllt den med innehåll bortsett från sömn. I fredags hämtade jag först pojkarna från deras hunddagis. De gillar att vara där men samtidigt blir de ganska arga för att de behöver vara där. Detta resulterar i två saker:

1) När man kommer och hämtar dem är de så överlyckliga att de inte vet var de ska ta vägen. Har man haft en dålig dag så är det bästa medicinen för att bli på bättre humör.

2) De blir övertrötta resten av kvällen samt även nästföljande dag.

Båda hundarna vill sitta i knät när man kör. Då min bil är mindre än Alexas är det mindre plats mellan föraren och ratten så det är knappt så att en hund får plats (i hennes bil får (tar) båda sig plats). Iaf lyckades Franklin roffade åt sig den åtråvärda platsen och inledde sin karriär som bilförare med att kasta sig på tutan. En stor del av resan går åt till att han ska försöka ha tassarna på ratten. Augusten satt istället mellan de båda framsätena och lyckades hela tiden trampa på locket för dryckeshållaren så att den öppnades. Detta resulterade i att han ramlade ner hela tiden och jag satt, elak som jag är, och skrattade hela vägen hem. Tillslut tröttnade han och la sig i baksätet och surade.

Franklin å andra sidan kände hur tröttheten tog över och lade sig helt sonika för att sova...på ratten.

På kvällen begav sig journalisten (som varit här bl.a. för att intervjua mig) och jag först till mataffären. Jag minns hur det var när jag först flyttade hit och en vanlig matshoppingtur kunde ta flera timmar just för att det finns så många udda saker här (som t.ex. ost på sprayflaska, enbart äggvita, kakor som man bakar i ugnen för att få home made cookies, cup cakes dekorerade med neonfärgad frosting, flingutbudet som till 90% består av färgämnen och socker, "bacon"-bitar på burk, fusk-majonäs). Vi skulle sedan bege oss på festligheter så vi var uppklädda och uppsminkade. Jag har ALDRIG blivit erbjuden så mycket hjälp i mataffären. Killar som erbjöd sig att bära åt oss, som erbjöd sig att hämta en vagn åt oss, som gång på gång frågade om vi letade efter något speciellt. Jag borde alltid handla mat i kort klänning och högklackat.

Innan vi begav oss till festen stannade vi på ett hamburgerhak för att äta middag. Då hon är vegetarian beställde hon en sallad (minus baconbitarna som brukar komma till). Vad vi inte visste var att salladen hon beställt bestod av ett halvt isbergssalladshuvude klyvet i två, lite tomat och sen dränkt i ostdressing (wedge salad).

Födelsedagsfesten var trevlig, och människorna var trevliga. Runt ett, halv två drog de vidare ut men jag var så trött att jag åkte hem för att sova i vinddraget från fläkten.

På lördagskvällen begav vi oss till Robynkonserten. Jag hade köpt biljetter till Alexa i julklapp och var egentligen inte speciellt sugen först. Dock lyssnade jag igenom hennes låtar innan konserten och kom fram till att jag faktiskt gillade dem. Konserten var helt underbar. Lokalen var liten och gemytlig, låtarna var grymma, publiken sjöng med och dansade och Robyn är ett energiknippe som aldrig slutade att studsa omkring och dansa på scenen.

Alexas syrra körde oss till konserten så när den var slut började projektet att få tag på en taxi. Vi försökte ringa taxibolaget men p.g.a. hög belastning kopplades samtalet ifrån hela tiden. Som tur var hade Alexa numret som gick direkt till en chaufför och han var precis i närheten och var där på en minut. Det som roade mig resten av resan hem var när han ringde alla sina kollegor och sa att det fanns körningar och att det först var minst 100 personer som väntade på taxi, och sen i nästa samtal hade det ökat till att det behövdes minst 100 taxibilar. Förvisso var det människor som väntade på taxibilar, men det skulle nog behöva 10-15 bilar, inte 100.

Du sköna nya...vattenläcka

Igår kväll hade jag tänkt att baka lite grejer till en födelsedagsfest jag ska på ikväll. Min plan var att baka en ambrosiakaka, en vaniljkokosrulltårta fylld med hallonsylt och en chokaldrulltårta fylld med chokladsmörkräm samksatt med rom.

Desvärre ville universum annorlunda, vilket jag upptäckte då det sa squish när jag satte ner foten på min heltäckningsmatta. Satan i gatan tänkte jag, nu har nån av hundarna gått på toa inomhus. Jag fann detta faktum tämligen underligt då de precis varit på promenad. Jag gick in i badrummet för att hämta papper för att kunna städa upp - varpå jag sätter ner foten i en pool av vatten. Nej men hej härliga vattenläcka - jag som alltid velat ha en pool inomhus. Till på köpet hade vattnet spridit sig till mattan utanför badrummet samt början av mitt rum och det kom upp vatten mellan tårna när jag gick där. Squish, squish, squish.

Det vara bara till att ringa vaktmästaren som kom en timme senare. Vi hade lite problem med kommunikationen då hans engelska inte var på topp. Däremot visste han vad han gjorde och konstaterade ganska snabbt att det var något problem med rören mellan köket och mitt badrum. Han skulle återkomma idag för att kolla på det då han inte hade verktyg för det med sig. Sedan gick han och hämtade en gigantisk "dammsugare" och sög upp det mesta av vattnet, samt satte in en fläkt i mitt rum.

Jag sitter, helt stilla, framför fläkten (och ser ut som en galen person enligt min kollega). Ahh, är det inte härligt med en frisk bris. Speciellt då man sover. Fläkten var riktad halv mot min säng och sen ut mot hallen. Detta ledde till att jag vaknade upp med en sexigt slemmig hals och en obrukbar näsa. Tydligen är jag väldigt känslig för drag.

Drygt två och en halvtimme försenad begav jag mig till affären för att införskaffa diverse bakrpylar. Jag letade förgäves efter syltade apelsinskal i min vanliga affär - jag hittade torkade persikor, plommon, russin, körsbär, bläbär, melon, persimon (!) men inte vanligt syltade apelsinskal. Bah! Men, mitt äss i rockärmen; Central market. Självfallet hade de syltade apelsinskal, och min ambrosiakaka var räddad. Jag valde sen att endast göra chokladrulltårtan och skippade den med hallon p.g.a. tidsbrist.

Kyrkosöndag i Houston

Dagen började klockan sex då jag åkte till jobbet för några timmar i cellrummet. Sedan var det frukost hemma hos mig med "kyrk-gänget". Igår bakade jag morotsbröd samt förberedde sconesdegen. Det var väldigt praktiskt - jag gjorde degen igår och lade sconesen på en plåt i kylen. Sen nu på morgonen var det bara att slänga in dem i ugnen och grädda i 15 min.

Efter en god frukost begav vi oss, tre svenskar och en amerikan, till Lakewood church. Detta är USAs största kyrka med mer än 16 000 platser. Ingen utav oss som gick dit är troende, men tycker att det är intressant att se hur denna megakyrka är och hur den skiljer sig mot den Svenska kyrkan. Jag fotade bara några få bilder då jag inte visste om man fick fota där inne.

Är jag på en konsert? Varför är det så många sittplatser?

Kyrkan är en gammal basketstadium, därav dess storlek och form. Alexa såg faktiskt Madonna där nån gång i början av 90-talet.

Nu ser man inte det, men längst fram bredvid scenen var det två vattenfall som rann över stenar.

Upplägget är heeeeeeelt annorlunda från en svensk kyrka. Jag kan förstå varför människor gillar att gå dit - det är en gemenskap och det är nog lätt att känna sig välkommen. Direkt när vi kom upp för rulltrappan (japp, ni läste rätt) fick vi frågan om vi var vilsna. De visade oss till bra platser, och på väg dit var det flera människor som sken upp, skakade våra händer och hälsade oss en trevlig söndag (vilket för mig kändes lite märkligt att ha en massa främandes människor som skakade min hand).

De första 30 minuterna står man upp då kören och solisterna sjunger olika låtar om Jesus. De flesta i publiken sjöng även med, klappade händerna, dansade, hoppade upp och ner på stället samt sträckte sina händer mot himlen. Under ett tillfälle kunde man även gå till kyrkans volentärer så att de kunde be, personligen, för en. Efter detta följde en predikan om att man skall älska alla oavsett färg, samhällsgrupp, kön, vilken kyrka man tillhör eller om man t.o.m. är ateis. Det var iof ett fint budskap, och jag vet vikten av att repetera sitt budskap för att det skall gå fram - men tillslut hade han repeterat det så många gånger att det blev lite väl långrandigt.

När prästen sa saker som "God made us strong, God created us, We all have red blood and are brothers" skrek folk "Yeah" eller "Amen". Just det, väldigt många hade även med sig sina egna biblar. Generellt sett pratade de mest om att man inte skall vara fördomsfull och att alla kommer att dela samma himmel.

Det var en gigantisk sal det hela utspelade sig i. Visst var det maffigt, men det är trots allt något speciellt med svenska kyrkor (som ofta är väldigt vackra). Och jag har insett att jag, trots att jag ej är troende, tycker att orgel och svenska psalmer är väldigt vackert och jag föredrar det flera gånger om mot de sånger jag hörde idag (vilka mer var som kristna Lugna favoriter).

Jaja, det var en intressant upplevelse iallafall. Efter kyrkan gick vi hem och åt en Cookie cake. Det är alltså en gigantisk chocolate-chip-cookie dekorerad som en tårta. Och dagen till ära var den dekorerad med "I love Jesus" och små hjärtan.

Förvåning

Dagens överraskande händelse:

Att i Texas, höra en kinesisk postdoc vissla på "I'm a big big girl" och som följd höra den turkiska doktoranden börja nynna på samma låt.

En Franklin på tangentbordet

Tydligen nöjer sig inte min kropp med att vakna upp klockan fem varannan dag för att gå till gymmet. Jag vaknade inatt igen liggandes på mage, stöjandes på armarna som om jag gjorde en armhävning. Det kan förklara varför jag har värre träningsvärk än vanligt :p

Just nu består min vardag av jobba, jobba, jobba, sova, baka och lära folk på jobbet vad fika klockan tre betyder, och jobba lite mer. Min vardag är numera även min helg. Jag äe för trött för att orka hitta på saker på kvällarna. Tur att jag har Franklin som håller mig sällskap. Han är numera nästan alltid med då jag bloggar. Dock tröttnar han ganska fort...

...och använder pekplattan som kudde.

(det är mat han har på nosen)

(oh, herregud, jag håller på att bli förvandlas till "the crazy pug lady")

Vinter i Texas

Vinter har hållit Houston i sitt grepp. I fredags var det inte många på jobbet, och de som kom, kom in strax efter lunch (de tre tidigaste på labbet var alla svenskar). I lördags fick jag ta några små omvägar eftersom motorvägen bitvis var avstängd. Det är bra att Houstonianerna kör långsammare när det är halt - men att köra 35 på motorvägen (där det är 60) på lördagseftermiddagen då det var plusgrader och all is smält bort var lite väl överdrivet.

När jag var hemma i Sverige i julas tog jag med mig en massa kläder som jag lämnade där. Dessvärre lämnade jag två av mina tre par byxor - mina röda och mina turkosa. Kvar här har jag bara ett par jeans, och de som känner mig vet att jag inte brukar använda jeans (av nån anledning fick jag för mig att jag skulle vänja mig). Eftersom det varit lite kallt senaste veckan åkte jag för att köpa ett par byxor. Det var inte förräns jag skulle betala som jag insåg att jag just köpt ett par byxor från barnavdelningen (junior). Jag minns inte hur många år sen det var som jag handlade på barnavdelningen. Det skrämmande är att det inte ens var den största storleken jag köpt, utan snarare en som låg i mitten av storlekar. Välkommen till Texas.

Det omöjliga har hänt

Det är kallare i Houston än vad det är i Stockholm! Det har nu i flera dagar varnats om att det skall snöa, och när det snöar i Hosuton så är det kaos. Igår ställdes alla klasser in på eftermiddagen, och hela campus är stängt nu på förmiddagen.

Mina celler som jag jobbar med - de som växer så otroligt långsamt - tyckte att det var ett perfekt tillfälle att komma upp i rätt konfluens idag. Eftersom jag har ont om tid och det tagit ett bra tag att odla upp dem så var jag tvungen att möta vintern i Houston för att ta mig till jobbet.

Först möts jag av is på bakrutan. Det hade inte alls varit något problem om jag haft en isskrapa. Men eftersom jag bor i Houston så har jag ingen isskrapa, och jag äger inget CD fodral här. Det hela löste jag dock enkelt med att sätta på värmen och vänta några minuter. Under tiden gick jag omkring på parkeringsplatsen och drog fötterna efter mig för att se hur halt det var och det var inte alls halt. Toppen tänkte jag, satte mig i bilen och körde försiktigt iväg. Det var nästan inga bilar ute vilket var bra, och jag kände mig ganska säker på att jag skulle ta mig till jobbet utan några som helst problem.

Allt kändes frid och fröjd tills jagkom till påfarten till motorvägen och såg istäckte som dolde vägen och jag lättade drastiskt på gasen. Houstonianer är inte kända för att vara bra förare, men jag måste ändå ge de få bilar som var ute cred för att de körde långsamt och lämnade stora luckor mellan bilarna. Visst, det var halt men jag tog fram min nordiska sida och körde lugnt och försiktigt och kände mig ändå väldigt trygg med att komma fram till jobbet...tills jag kom till avfarten till 45an, som var avstängd. Alla bilar fick gott köra av på avfarten som ledde rakt in i Third ward - dvs Houstons slum där man inte gärna vill befinna sig.

Åhh, ni skulle varit så stolta över mig. Jag var superlugn och körde försiktigt in på en parkeringsplats (och låste såklart dörrarna) och kollade på kartan med min underbara Iphone. Jag backade försiktigt ut från parkeringsplatsen och körde i angiven riktning. Jag stannade bakom en lastbil som stannat för rödljus. Desvärre var det förutom ett rödljus även att tågspår där, och bommarna började gå ner. Lastbilen stod på spåret och bommarna fastnade på taket vilket ledde till att han började backa. Jag vet inte ens om han såg mig. Som tur var var det ingen bil nära bakom mig så jag kunde backa innan de bakom mig hann komma ikapp.

Tillslut var jag ändå framme på Campus utan att ha sladdad till en enda gång. Jag går ur bilen, och halkar till (utan att ramla dock).

Jag tror jag är enda personen på campus just nu.

Saftsoppa och jobba hemma

Idag var det varmare i Stockholm än vad det var här i Houston. Iom minusgraderna blev det strul med några vattenledningar på labbet och ett lågtryck drog in tillsammans med kalla vindar. Under förmiddagen och halva eftermiddagen labbade jag med min ytterjacka (och jag som hade tänkt att lämna den hemma i Sverige i julas) men framåt halv fyra var jag klar med allt labbande och skulle analysera data. Jag åkte därför hem för att avsluta arbetsdagen med analys i varmare klimat.

Väl hemma blev jag så otroligt sugen på saftsoppa. Sist jag gjorde saftsoppa var i hemkunskapen i fyran, då vi var tvugna att göra det, och jag har aldrig ätit det sedan dess. Jag tror att kylan på något sett spelade in i detta begär... Så nu sitter jag hemma och jobbar och dricker saftsoppa och äter rostad lingonlimpa. Ibland är det riktigt mysigt att jobba. :)

Det är bara i USA

som man kan hitta tuggummi (och yogurt) med efterrättssmaker