Trivia

Jag tog fram mitt hembakta bröd ur frysen för fem dagar sen. Idag var jag tvungen att slänga det för det hade börjat att mögla. Ludy har haft en vit formfranska framme i över en månad. Den är fortfarande supermjuk och utan möggel. Hej tillsatser!

Naturen

Att gå upp vid 05.00 en lördgsmorgon är inte det jag ser fram emot då helgen närmar sig. Men idag var det lite speciellt eftersom vi efter en och en halv timmes bilfärd utan för Houston hamnade mitt i Sam Houston state park. Vi var åtta tappra som började vår hajk, sen efter halva sträckan mötte vi upp med 12 andra. Så helt plötsligt var vi en grupp på 20 personer som gemensamt vandrade i skogen.

Jag ska inte klaga, jag fick se natur och det har jag saknat. Det jag inte visste var att de flesta, förutom vi fem ungdomar, var aktiva hajkare som inte vandrade för att se naturen utan för att gå; snabbt och länge. Jag tror nog aldrig att jag sett äldre människor gå så snabbt... Just det, den detaljen glömde jag att nämna, vi fyra ungdomar som var där drog ner medelåldern rejält.

Eftersom de vandrade så fort hann jag inte riktigt njuta av naturen eftersom jag var fullt upptagen med att kolla så att jag inte trampade på någon giftig spindel, halkade i leran eller snubblade över rötterna som låg längs med marken (10% av vårat sällskap snubblade och ramlade, och ungefär 50% hade minst en blöt sko efter ett misslyckat hopp över nån av alla de bäckar vi passerade). Det jag såg av skogen var intressant, de var blandat lövträd, barrträd, träd med gigantiska taggar på barken, små citrusträd av något slag, bambu samt stora plamliknaden blad. Självfallet glömde jag att fota när vi vandrade, ni får hålla till goda med en bild på träd som jag tog vi parkeringsplatsen innan vi började att vandra.


Det intressanta var att vi vandrade så fort att vi var på väg att köra ifrån en äldre herre som inte hade möjlighet att gå lika fort som alla andra. Tur att han hade sin extremorangea skjorta på sig så att vi kunde tvärbromsa och backa tillbaka då han kom utrusande (snarare sakta gåendes) ur skogen.

Hela promenaden slutade på ungefär två mil.

Födelsedagsfest

Igår var det dags för födelsedagsfest. Vi satte upp en massa belysning inomhus, öppnade upp alla fönster utåt (det var superfint väder igår) och satte ut ljus längs med utsidan av våran lägenhet (lessen för den lite suddiga bilden, jag fick lite bråttom de då första gästerna precis kom, tio minuter innan utsatt tid :p)

Jag bakade en tårta i form av en orm. En del av bottnen var choklad o två delar var vanlj. Första lagret täcktes av björnbärstryffelkräm och andra lagret av svartvinbärssylt. Ormen täcktes sen av vaniljkräm och ckohladmousse.

Dock hände en lite intressant olycka när jag höll på att förbereda ckokladmoussen. Jag smälte chokladen över ett vattenbad på spisen och den stod fortfarande kvar i vattenbadet då följande händer. Jag har kvar lite saft från björnbären, som jag häller ner i chokladen. Jag vet inte om det var saften, eller om det vid det här laget hade blivit för varmt så att något hände med chokladen: men smeten blev direkt alldeles hårt (men fortfarande mjuk). Jag tyckte det var dumt att slänga bort den så jag tillsatte lite jordgubbs essens som jag av en slump hade hemma och rullade små bollar av ckokladen. Jag räknade med att den skulle stela och bli hårda bollar eftersom jag varken tillsatt grädde eller smör. Men till min förvåning höll de sig lagom mjuka, precis som chokladtryffel. Och vips hade jag gjort världens godaste jordgubbstryffel som flera personer frågade om receptet på!

Tre partyflickor

En olycka händer så lätt. Tur att det finns miljarder olika sprej att spreja på mattan för att få fläcken att helt magiskt försvinna

Jag i mitt hår för kvällen. Helt passande fick jag en röd fjäderboa i present. (Jag är inte så blek som det ser ut, det måste vara blixten som spökar)

I lördags försökte jag mig på att ta en promenad till posten. Efter 20 minuter gav jag upp och hämtade bilen. Den här staden är inte alls gjord för gångtrafikanter. När det väl finns trottoarer, väldigt sällan, så kan de sluta mitt i en rabatt. Hur tänkte de där egentligen?

Halloween närmar sig med stormsteg. Förra veckan var jag i en gigantiskt trevåningsaffär som säljer Halloweenprylar och enbart är öppen två månader om året (hur nu det kan gå runt). Idag pysslade Ludy och jag och skar pumpor - jag blev riktigt nöjd med min om jag får säja det själv.

Vi började med tre pumpor

Vi hann bara göra två. Ludys är monstret i fönstret medans jag gjorde häxan

Min pumpa i närbild

Av misstag så har Charlie, hunden, blivit lite smått utstött idag. Först glömde Ludy henne ute på gården i en halvtimme (hur man nu kan göra det) sen råkade både Ludy och jag trampa på henne. Stackars skrutt!

De gör så att vi är säkra på labbet

Into nog med att man måste ha heltäckande skor och långbyxor (alt. långkjol som täcker hela vägen ner) bara man befinner sig i labbet (oavsett om man labbar eller bara sitter vid sitt skrivbord och skriver eller läser). Nu ska vi även bli utbildade i hur vi sätter på oss en ansiktsmask så att den sitter tätt då vi ska jobba med östogen. Japp, ni läste rätt; så fort vi tillsätter östrogen till en platta eller flaska, eller en tar en behandlad platta till mikroskåpet så måste vi ha ansiktsmask. Vi påpekade att vi jobbar med extremt låga doser och att man naturligt har östrogen i kroppen. Men det spelar ingen roll, man ska ALLTID ha mask på.

The land of bureaucracy

Tänk er en tallrik med solvarma svenska jordgubbar och mjölk. Sen tar du en hammare och bankar sönder jordgubbarna och står där med en salig blandning av mosade jordgubbar, mjölk och porslinssplitter. Ungefär så känner jag mig just nu. Byråkratin här är avskyvärd. Man tror att när man väl lyckats ta sig igenom allt papperarbete när det gäller visum och även fått sitt sium, så är man säker. Men tji fick jag. Min skola har nämligen som policy att skriva ut mitt DS-2019, pappret som är grunden för mitt visum, ett år i taget för att sedan förlänga det för ett år. Detta innebär att jag fått visum för ett år.

Eftersom jag ska hem i jul tänkte jag att det är prakiskt att förnya mitt visum då, istället för i mars då mitt nuvarande går ut. (Man måste ju lämna landet för att förnya visumet). Det är nämligen såhär; så länge man har ett giltigt DS-2019 får man befinna sig i landet, även om man inte längre har ett giltigt visum för visumet ger bara inträde i landet. Så om jag lämnar USA efter att mitt visum gått ut, men då jag fortfarande har ett giltigt DS-2019 så får jag inte komma in i USA igen. Jag får befinna mig i landet - men de släpper inte in mig.

Det är "jättenekelt" att förlänga mitt DS-2019 ett år. Med jättenkelt så betyder det ytterligare blanketter att fylla i och underskrifter att få tag på. Problemet är att det är samma blankett jag fyller i som då jag första gången fick mitt appper, vilket gör att frågorna är konstiga att besvara (datum som skall täckas av DS-2019: är det datumet från när jag vill ha förlängt, datumet från när mitt går ut eller datumet då det första började att gälla?). Och underskrifter...jag vet inte vem som ska skriva under och jag får inte hjälp från någon här på jobbet eftersom de har noll koll o anser att det inte är deras arbetsuppgifter.

När jag väl fått ett förlängt DS-2019 måste jag återigen bege mig till ambassaden med exakt samma papper som sist då jag sökte och betala alla avgifter igen. Förutom att jag måste ange att jag bor i USA och jobbar i USA...om jag nu ska ange det, jag ansöker ju om ett visum att få åka till USA... Gaaah. Man kan bli galen för mindre!

Och när jag kommer tillbaka till USA...då måste jag fixa med mitt körkort. Körkortet är giltigt i flera år till, men på körkortet står även min visumstatus som går ut i mars.

Big brother

Jag var hemma en natt i Sverige innan det var dags att flyga tillbaka till Houston. Det börjar bli löjligt med alla säkerhetskontroller. Det började redan i kön till incheckningen. Alex fick inte stå bredvid mig i kön då detta var ett "avspärrat" område. Sen blev jag, innan jag fick komma fram till incheckningsdisken, frågad massa frågor om jag packat själv etc.

Efter incheckning och säkerhetskontroll så var det ytterligare en kontroll precis innan gaten. De frågade om man packat sitt handbagage själv och om man fått något av någon sedan dess att man checkade in (fem minuter tidigare). Sedan blev jag utvald och de gick igenom mtt handbagage. All elektronisk utrustning var jag tvungen att starta så att de kunde försäkra sig om att jag inte hade någon bomb på mig. I smyg blev jag lite lycklig när kvinnan som gick igenom mitt bagage råkade trycka fingret rakt in i mitt mjuka saftiga päron.

Vi mellanlandade i USA denna gång. Som vanligt är det en massa papper som behöver fyllas i. Jag blev osäker på vad jag skulle fylla i när jag kom till rutan "Country of recidence"; jag är ju inte amerikansk medborgare men jag bor trots allt i USA. Eftersom jag inte ville att det skulle bli fel tänkte jag fråga i passkontrollen. Först frågade jag kvinnan som kontrollerade att jag ahde Visum då ajg fyllt i en inreselapp som kräver visum - hon hänvisade mig till tulltjänstemannen. Jag frågade tulltjänstemannen och han visste inte riktigt och svarade tillslut med "I guess you can write USA". Vad bra att de instiftar massa krångligt papperarbete som de själva inte vet hur man ska fylla i.

Sen var det dags att ta sitt incheckade bagage och gå igenom säkerhetskontrollen. Självklart blev jag "slumpmässigt" utvald igen och jag var tvungen att gå till en separat kö så att de kunde scanna mitt bagage. Sen fick jag äntligen checka in bagaget, gå till flyget, flyga, ta mitt bagage, vänta på shuttlebussen i 40 minuter, åka med en chafför som kör galet vilse och tillslut komma hem för att bli påhoppad av en överexalterad hund. Trevligt att nån här har saknat mig :)

Kroatien

Sen var det dags för en veckas EMBO konference i Cavtat/Dubrovnik i Kroatien.

Cissi och jag kommer ner en dag innan det hela börjar. Det fanns två hotell att välja på; hotell Croatia där konferencen hölls samt hotell Supetar, båda var samma kedja. Det andra var hälften så dyrt, så vi hade valt detta. På flygplatsen skulle vi bli hämtade av hotellet. Vi möts av en skylt som säger "EMBO Hotel Croatia" V förklarar att vi ska till Supetar, varpå mannen säger att han endast blivit ombedd att köra gäster till Croatia. Han säger att vi kan få följa med om det fanns plats i bilen. Inte helt förvånande var det enbart två av de åtta passagerarna i bussen som sen skulle till hotel Croatia.

Vi tänkte att det var en bra idé att komma tidigt för då skulle man få det bästa rummet. Jo tjena! När vi kommer in på det trånga och mörka rummet ser vi att det endast finns en dubbelsäng. Vi går ner till receptionen och klagar och får faktiskt ett twin rum (som vi beställt). Det lustiga är att sängarna är placerade så att man sover skavfötters.

Det var sagt att det skulle ta tio minuter att gå från vårat hotell till det där konferencen hölls. Det var bara en vik mellan oss och det såg ut att vara 30 minuters väg. Vi har inget internet på vårat hotell så vi traskade iväg till det stora fna lyxhotellet. Det var nog bara 15 minuters promenad, men det arrangörerna glömt att nämna var den 127 trappstegen upp till hotellet. Det andra hotellet är skitfult på utsidan, grå betong i härlig kommunistanda, men insidan var vräkig onödigt stor och alldeles...alldeles underbar.

Utsikten från det fina hotellet

Men å andra sidan var det inte så otrevligt precis utanför vårat hotell heller. Och vi bodde trots allt i byn med alla de små restaurangerna och cafeerna.

När de andra från KI sen kom dagen efter visade det sig att de gratis blivit uppgraderade till det fina hotellet. Nu när jag tänker efter blev i princip ALLA uppgraderade till det hotellet, förutom vi. Så, det lönar sig inte alltid att vara först.

En eftermiddag var avsatt för utflykt till Dubrovnik. Vi skulle först åka båt, och eftersom Cissi och jag var lite tidiga i hamnen gck vi och letade efter båten. Det var en stor tvåmastare två däck - jättefin. Vi tänkte att vi kunde lika gärna gå på och få en bra plats... Men tji fick vi - återigen fick vi lära oss att det inte alls lönar sig att vara tidig. Vi fick gå på båten, och gå igenom den till en sketen liten turist båt som låg bunden precis utanför den stora fina. De fyllde nämligen på den lilla först. Vi tröstade oss med att vi iaf skulle komma först fram eftersom v fick åka först. Haha - strax därefter blev vi omkörda av den stora fina båten.

Den fina båten. Jag glömde dock bort att ta kort på våran eka.

Innan vi kom fram till Dubrovnik stannade vi på en liten ö precis utanför. Det hade legat ett kloster på ön, och de hade en botanisk trädgård med växter från USA och Australien. Trädgården var riktigt häftig att se.

Man ser Dubrovnik i bakgrunden

En kaktusblomma.

En helt naturlig bild med mig bland en massa kaktusar samt ett kaktusträd. Det är lite kul att jag måste åka ända till Kroatien för att få se växter som kommer från samma land jag bor i.

I Dubrovnik hade de någon slags festival så det kryllade av folk utklädda i historiska kläder kläder.

Gatorna är gjorda av sten och de glänser som om de vore våta.

Hamnen i Dubrovnik

Fördom besannad: Hundar är inte människor, även fast vissa människor verkar vilja tro det

En sista sak innan jag slutar för idag. I samma shuttlebus som jag tog till flygplatsen satt en dam med sin hund. Hon var en sån där typisk pepparkakskvinna; alldels för solbränd och rynkig, samt de tillhörande rosa klorna. I sitt knä hade hon en stackars brunorange Chiwawa. Anledningen för att jag säger stackars är för att den hade en rosa klänning (som uppenbart skar sig mot hennes päls) samt ett pärlhalsband! Tyvärr var min kamera nedpackad i väskan så jag kunde inte dokumentera det hela.

Men, poängen är; jag hade en fördom att det finns många knäppa amerikanare som mer än gärna spökar ut sin hund som att den var en människa. Fördom besannad!

En liten parentes

Jag upptäckte just att någon har lyckats hitta till min blogg genom att söka på "mitt kiss luktar bränt". Andra saker som lett folk till min blogg är "" gråa converse", "mitt liv i usa med min kärlek", "matförgiftning av kräftor" samt "texten på nej så tjock du blit".

Och på tal om Converse så köpte jag ett par nya svarta Converse idag. Mina gamla bestod av hål som var sammansatta av några trådar.

En sväng förbi Tyskland och Sverige

Jag har varit inaktiv här på bloggen lite väl länge nu. Det beror på att jag tog en sväng till Tyskland för att dansa, en sväng till Sverige för att läsa en kurs och en sväng till Kroatien för en konference.

Märkligt nog var flybiljett billigare USA-Sverige-Kroatien-Sverige-USA är att åka direkt till Kroatien. D.v.s. innan byråkratin på universtetet gjorde att det blev en fördröjning på 6 veckor innan jag fick godkänt att köpa biljetter, som då hade gått upp avsevärt i pris.

I Sverige var jag en dag innan det var dags att åka på Qbase i Tyskland över helgen.

Här är vi fortfarande på flygplatsen och laddar upp. Flickadrickan och den tillhörande hula-hula kransen tillhör faktiskt min pojkvän, själv dricker jag en Red bull. Detta är taget när vi fortfarande är lyckligt ovetandes om taxi-letandet som står framför oss.

Precis som förra året var det kaos med alla människor som ville till festen. Vi kommer på den geniala ideen att börja gå mot festen för att stoppa någon mötande taxibil, före alla andra miljarder människor som också väntade på en taxi vid flygplatsen. Dessvärre mötte vi inga taxibilar. Men efter ca 15 minutes promenad blir vi stoppad av en funktionär som säger att en buss skall komma och plocka upp oss. Det kommer en tom buss i riktningen från flygplatsen mot Qbase. Vi vinkar åt honom för att göra honom uppmärksam på att vi står där (nu är det nog inte så lätt att missa en grupp med 20 rejvklädda människor mitt i den tyska idyllen). Han vinkar glatt tillbaka och kör vidare. Denna procedur upprepas två gånger med två andra bussar. Vår räddning blev en taxibil som kom körandes.

Qbase utspelar sig utomhus i ett antal öppna bunkrar på den nedlagda militärflygplatsen i Weeze. Musiken var jättebra, det var fullt med folk, det var sol och jag var överlycklig (speciellt runt fyra på morgonen) för att de som muddrade mig missade mitt paket med våfflor och sylt.

Om jag bara varit längre så hade ni fått se ett kort med ett fält med människor som bara växer bakåt. Istället blev det ett kort med några människor på. Här är även en bild på oss (framför baja-majan kanske inte är den festligaste platsen, men nu råkade det vara det enda kortet jag har av oss tre)

Jag muttrade lite om att de skurit ner från 16 timmar till 14 timmar från förra året. Men när klockan närmade sig fyra, det småduggade och var ganska kallt kände jag att det inte var hela världen att festen bara höll på till sju och inte till åtta.

Det första är en bild innefrån en av bunkrarna. Den andra bilden är Peter, Alex och jag. Som vanligt måste jag vara i centrum.

Alex och jag sov sedan en natt i Weeze; vi var med om massa vilda äventyr, som att ta en promenad i den söndagsstängda byn, hitta en restaurang som öppnade innan fem samt köpa alla godissorter i automaten vid järnvägsstationen.

I Stockholm hann jag med en kurs i stamceller och bioinformatik, vin på en utomhusservering, lunch och fika med mormor, bio, Vampire lounge, middag med föräldrarna, besök hos Alex kusiner, öl och whiskey mässan, fika, möte på KI och träffa massa av mina underbara vänner. Tyvärr hann tiden, som vanligt, inte till för att hinna träffa alla. Hoppas vi ses i jul!

Andra delen på min resa, den i Kroatien, kommer antagligen morgon.

Puss på er!