Lappmagi

I måndags satte jag upp en lapp, angående försäljning av mina möbler, på anslagstavlan vid brevlådorna i mitt komplex. Jag har nu lyckats sälja allt på andra vägar, dock har vissa av grejerna ej ännu bytt ägare eller genererat inkomst, men allt är uppbokat. Jag tyckte det var lite konstigt att ingen ringt, men brydde mig egentligen inte så mycket eftersom jag blivit av med allt. Idag gick jag ändå till anslagstavlan för att ta bort min lapp. Men - magi. Den var nämligen redan bortplockad! Dock satt fortfarande lappen om personlig tränare kvar; tydligen vågar man inte mucka med vältränade män, men en liten tjejs lapp är det inga problem att rycka bort. Bah!

Flyttkaos

Byråförsäljningen gick ganska snabbt. Jag la som sagt upp annonsen på morgonen och på eftermiddagen kom de och hämtade den. Så det blev snabbt till att tömma den där det fanns plats, vilket blev min säng och halva golvet.

Nu är iaf innehållet samt köksgrejer och badrumsgrejer nedpackade i kartonger och påsar. "Bara" alla kläder kvar nu. (om ni undrar varför jag packar i påsar så är det för att det är enklare att trycka in dem i Stella så att jag kan maximera det som får plats i henne)

Jobb, jobb och packa

Det har varit glest mellan inläggen, och jag vet inte hur många fler det kommer att bli heller. Mitt liv just nu kan summeras med jobba-packa-sova. Jag måste avsluta alla experiment, samt sätta ihop en timmeslång presentation till fredagsmötet. Utöver detta är det massa pappersarbete som måste fixas.

Förra veckan fick jag gå till Internationella studentkontoret för att hämta ett papper som skall fyllas i att jag åker hem tidigare än datumet på mitt DS2019. Självfallet finns inte dokumentet att ladda ned från deras hemsida, utan jag behövde gå dit för att hämta det, gå tillbaka till labbet för att få en påskrift av min handledare, sedan traska tillbaka igen för att vänta i tio minuter (trots att det inte var nån annan framför mig i kön) för att få lämna in det.

Jag ringde även Trafikavdelningen för att höra hur jag skall göra med mitt parkeringstillstånd. De sa att jag kunde komma in en vecka innan och lämna in det och få ett tillfälligt tillstånd. Så jag traskade dit, 15 minuter i 35 grader värme med jeans och långärmat (det är ju svinkallt inomhus)...för att få veta att jag kunde få det tillfälliga tillståndet en dag innan, eller samma dag som jag slutar, men inte redan en vecka innan.

Igår kändes det mest som att jag sprang mellan olika personer med diverse dokument som skulle fyllas i och skrivas under. Det positiva är att detta skall leda till att jag får ha kvar mitt konto här vilket innebär att jag kan komma åt programmen jag jobbar med via VPN när jag är i Sverige. Detta är alltså en underbar nyhet, för det innebär att jag inte behöver hinna klar med all dataanalys denna vecka, utan kan fortsätta med det även i Sverige.

Vad mer... För några veckor sen var det som sagt strömavbrott. Då jag gick till kontoret stötte jag på en granne och vi började prata. Han undrade hur länge jag bott där och var förvånad över att han aldrig sett mig. I söndags tog jag en kvarts rast från packandet och gick till poolen (och nu menar jag verkligen en kvart, för jag höll på att smälla av av värmeslag). Där mötte jag en annan granne som undrade hur länge jag bott där, och även han blev förvånad över att han aldrig sett mig. Vad är det egentligen att bli förvånad över? Jag sover, äter frukost, går till bilen, kör till jobbet, jobbar, kör hem, går ur bilen, lagar middag. Det är ju knappast så att man går omkring lite sådär spontant på lägenhetsområdet och på så sätt lär känna grannarna. Även om det inte vore kanonvarmt ute så förstår jag inte var de hade tänkt att vi skulle springa in i varandra - vi har ingen uteplats. Skall jag bara stå lite sådär nonchalant och hänga utanför lägenheten? Bara för att de inte går till gymet vid fem på morgonen, eller hämtar posten vid sex på morgonen, eller att jag inte hänger vid poolen på helgens 35-40 gradiga dagar så är det inte så konstigt som de vill få det att verka att vi aldrig setts.

Jag har förresten lyckats sälja TV, DVD-spelare, sänggavel, dammsugare och byrå. Jag har även fått löfte om köpare av sängen. (Slängde upp en annons om byrån på Craigslist och hade fått svar efter bara nån minut. Snabbt och smärtfritt)

En sak som jag precis nyligen insett är att gå husesyn när man är hemma hos någon är typiskt svenskt. Alla vi svenskar här i Houston brukar göra det det första vi gör när vi kommer hem till nån första gången. För oss är det så naturligt att vi inte ens frågar. Amerikanarna däremot undrar vad vi gör, och vad vi snokar efter och försöker att hindra oss. Och på ett sätt förstår jag dem. Varför vill vi svenskar så gärna gå husesyn egentligen? Om vi har nån hemma på besök första gången är det helt naturligt att fråga om de vill gå husesyn. Det gör man inte här.

Jag tror förresten lokalvårdaren på jobbet börjar bli lite trött på mig. Hon är superduktig och noggrann och skurar och bonar golvet hela tiden känns det som. Hon börjar vid fem på morgonen och slutar med golvet vid nio, när de flesta amerikanare kommer in för att jobba. Jag dessvärre är inne redan vid sju, och nu på senare tid närmre sex, vilket resulterar i att jag går i hennes väg, och hon går i min. Förra veckan kunde jag inte lämna min lunchlåda i kylskåpet då hon höll på i köket. Fast i dilemmat att jag inte får ta mat med in i labbet (där jag har mitt skrivbord) frågade jag henne och jag kunde sträcka mig in i köket och lägga in min lunch (vårt kök är faktiskt så litet). Rutinen den veckan blev att jag ställde min lunch på golvet i korridorren, och hon ställde in den i kylen när hon var klar. Idag bonade hon golvet vid mitt skrivbord. Jag kom in vid halv sju eftersom jag har så galet mycket att göra. Vi kompromissade så hon vaxade fram en liten stig till mig så jag kom åt att hämta min dator. Sen satte jag mig i köket och jobbade i två och en halv timme.

Det som är trasigt...

... kan lagas med silvertejp och plastfolie

Om två veckor

Om två veckor, exakt vid den här tidpunkten kommer jag att sitta på planet (teoretiskt sett i luften, men med tanke på alla förseningar och skit jag alltid råkar ut för så är jag nog fortfarande, i bästa fall, på väg till att lyfta).

Två veckor kvar, av min mer än 27 månader långa vistelse här. 27 månader, två år och tre månader har jag bott i Texas. Om nån för bara några år sen skulle säga att jag skulle spendera mer än två år i Texas skulle jag bara skratta åt dem. Varför skulle jag vilja flytta till Texas, en stat där alla är tjocka, galna i vapen och fanatiskt troende?

Jag skulle ljuga om jag sa att jag trivdes från första stund, för det gjorde jag inte. Visst var det ett äventyr, men jag saknade min familj och mina vänner, lokaltrafik och grön natur. Det första året träffade jag flera utlänningar som flyttat hit - och alla sa de samma sak att de alla hatat Houston de första två åren, sen hade det vänt och helt plötsligt gillade de att bo här. Jag trodde dem inte. Jag visste att jag alltid skulle längta hem, och aldrig se Houston som ett nytt hem. Men de hade rätt. En dag insåg jag plötsligt att jag faktiskt börjat gilla det mer och mer. Jag vet inte när det hände, när jag plötsligt slog om. Jag antar att det kom smygandes, och successivt ändrade min inställning.

Det finns fortfarande saker jag inte gillar, men istället för att bara se dem så fokuserar jag istället på det jag gillar. Alla vänner, min underbara rumskompis, Augusten och Franklin, den billiga maten, alltid tillgång till billig färsk frukt och grönsaker, billigt och superbt kött, det enorma utbudet av bra och billiga restauranger, BBQ, människorna, mentaliteten. Jag har även lärt mig så mycket om amerikanare i sig, hur de tänker och fungerar, och varför de ibland agerar på sätt som för oss är oförklarliga.

Jag har just insett att Houston har blivit mitt andra hem, och det är så sorgset att snart behöva lämna det.

Och den som snackar skit om Texas i min närhet får räkna med en lång diskussion (monolog snarare) om hur bra Texas är och hur underbara (de flesta) människorna är.

Äntligen kan våra värdesaker hållas skiljda från den klåfingriga besökaren

ÄNTLIGEN!!! Efter mer än två års väntan får vi äntligen någonstans att låsa in våra värdesaker. Bättre sent än aldrig. Vi behöver inte längre lämna våra tillhörigheter i en olåst låda som vem som helst har tillgång till. Det intressanta är hur dessa lådor med lås lever i symbios med varandra. Är den under låst men den övre olåst så kan man öppna den övre genom att dra ut den nedre. Måste komma ihåg båda låsen!!! I vilket fall som helst är det skönt att äntligen kunna lämna sina grejer utan att vara orolig för att de kommer att bli snodda.

Jag hade för övrigt en liten incident med mig själv förra veckan. Eller snarare ett tecken på att jag jobbar lite för mycket och sover lite för lite, varpå min hjärna själv väljer att vila ibland.

Jag var inne i cellrummet för att splitta mina celler. Jag har precis tvättat dem med PBS och sträcker mig efter trypsinet som jag just hämtat. (För er som inte vet så är trypsin en rosa vätska). Jag tittar upp och utbrister (ja, jag tror nog t.o.m. jag sa det högt för mig själv) "Men va fan, nån har kissat i min trypsin". Detta p.g.a. min trypsin inte var rosa, utan mer gulbrun. Det tog mig sedan några sekunder för mig att inse att jag höll i röret med FBS som jag skulle ha till mitt media, vilket förklarade den gulbruna färgen. Sen kan man ju fråga sig varför min första tanke var att nån hade kissat i röret med trypsin... Tjaaa, hjärnan gör lite som den vill när den tillfälligt tagit semester från att jobba.

Tre veckor kvar

Jag är så kluven över det faktum att det bara är tre veckor kvar. Jag längtar så efter att flytta hem; att träffa vänner och familj, den svenska sommaren, inte galet varmt, svensk mat, min lägenhet, existerande lokaltrafik... Men samtidigt har det börjat sjunka in att jag flyttar om tre veckor, och jag har så sakteligen börjat inse att det finns ganska många saker som jag kommer att sakna (mer om det i ett senare inlägg). Alla dessa känslor är sedan blandade med ångest.

HUR SKA JAG HINNA! Det är fortfarande så mycket jag har kvar att göra på jobbet. Massor med experiment som alla involverar celler - så det spelar ingen roll om jag jobbar dygnet runt eftersom cellerna växer i sin egen långsamma takt. Transfektioner, proliferationsstudier, Western blots, ligandbehandling, qPCR, dataanalys, pathway-studier. Gaaah. Till på köpet måste jag nånstans ta tag i att börja packa alla mina ägodelar samt ta Stella till bilmecken och kolla om något behöver fixas innan Sverige eftersom det är så mycket billigare här. Utöver detta borde jag även vara social med mina vänner eftersom jag inte vet när jag kommer träffa dem igen. Så mycket jag vill, så mycket att göra, och så lite tid.

Men samtidigt ser jag fram emot att flytta hem och få ha ett normalt förhållande där jag bor en kvarts promenad bort från min pojkvän (världens bästa för övrigt, inte många klarar av att vänta så länge). Mer tid isär, två år och tre månader, än tillsammans är jobbigt och det är så skönt att äntligen se slutet på distansen. Tre veckor kvar...

Promenad i 35-gradig värme

Ibland får jag ett sug efter nån maträtt eller ingrediens och suget går inte över förrän det stillats. Denna gång var det något så konstigt som blomkål och pilgrimsmusslor. Jag har inte en aning varför jag helt plötsligt blev så sugen på pilgrimsmusslor - jag har beställt det på restaurang kanske två eller tre gånger i mitt liv, och jag har aldrig ens lagat det själv. Men men, när suget satt in måste det stillas.

Istället för att åka bil till affären så promenerade jag dit, en promenad på ca 15 minuter. Hittills har det inte varit något problem att promenera; idag var det 35 grader varmt, fuktigt och vindstilla vilket gjorde promenaden till en aningens oangenäm upplevelse. Skam den som ger sig tänkte jag och lyckades ändå ta mig till affären. Väl där måste solen gjort mig lite yr och jag började plocka på mig tunga varor såsom potatis och vattenmelon. När jag bad killen i kassan om han kunde packa allt i två påsar så att det blev jämvikt när jag bär dem frågade han hur långt jag skulle promenera. När jag svarade "En kvart" tittade han på mig som om jag vore galen (och just denna dag kunde jag faktiskt förstå honom).

(Till middag blev det dijontäck blomkål och gröna bönor rostade i ugn, stekta pilgrimsmusslor och potatis- och blomkålsmos)

En produktiv lördag

Idag var det min rumskomps födelsedag. Då min födelsedagspresent, som skeppats från Austin, på något magiskt sätt kommit helt på avväga och hamnat i Kalifornien, gjorde jag istället det jag är bra på: att baka. Jag väckte henne med skönsång (snarare antagligen inte) och svensk jordgubbstårta.

Sen dukade jag fram frukosten som bland annat bestod av nybakta scones och hemmagjord jordgubbssylt.

Jag passade även på att slå in Franklin i en rosett :p

Sen bar det av till hundparken där det var mopsträff:

Augustin o Frankling i bilen

Augusten i bilen

Finaste Frankling. Igår var han och fixade sina tänder. Mopsar, och antagligen de flesta hundar, måste sövas ned innan "operationen", den kala fläcken på hans vänstra framben gjordes för att de skulle kunna "fästa sövningsvätskan" där.

Mopsar i vagn

Ett fåtal av alla mopsar som var där

Efter hundparken åkte vi snabbt förbi bank drive throught:n. Varför gå ur sin bil när man kan göra allt i den?

På kvällen blev det utgång för att fira födelsedagsbarnet, på Kung Fu saloon. Ytterst trevligt! Och tydligen gjorde min prickiga klännings succé för alla ville prata med mig :p

Ofrivillig "sovmorgon"

Så, idag var dagen då de skulle bona golven i stora labet, där jag har mitt skrivbord. Detta innebar att jag inte kunde vara på jobbet förrän två timmar senare än vanligt, dvs klockan nio. Jag hade kunnat få en välbehövlig sovmorgon, men av två anledningar blev så icke fallet. Det mest självklara anledningen var såklart att min väckarklockan ringde klockan fem som vanligt. Den mindre självklara var att precis efter att min väckarklocka ringt så ringde även min mobil.

Samtalet var från en vän som varit ute kvällen innan och lyckats med konsten att låsa sig ute från sin bil (dvs glömt sina nycklar någonstans). Till på köpet hade samma kompis helgen innan lyckats tappa bort sin plånbok, och befann sig därför i en situation där denna vän inte hade några pengar på sig. Personen i fråga ville inte vara till besvär och väcka sina vänner i onödan, och hade därför väntat vid sin låsta bil i fyra timmar innan samtalet till mig gjordes (då denna person vet att jag går upp tidigt). Min vän tar sedan en taxi till vår lägenhet och min rumskompis, som alltid har kontanter på sig, bidrog till taxiresan.

Iaf, eftersom jag var vaken passade jag på med ett extra långt pass på gymet, en bad samt en film innan det var dags att bege sig till jobbet. Satan i gatan vilka köer. Helt plötsligt insåg jag ytterligare en anledning till varför jag åker till jobbet så tidigt - ingen rusningstrafik. Efter 20 minuter i snigelfart konstaterade jag dock att dessa köer var orsakade av en gigantisk bilolycka. När olycksplatsen väl var passerad flöt det på finemang.

Precis i samma veva får jag ett mess från en kollega som fastnat i trafiken vid campus nu istället. Tydligen var det nån avslutning med flertalet avstängda vägar som följd, som de glömt bort att informera oss om. Han rådde mig att ta en avfart tidigare eller senare. Jag följde hans råd och fann att avfarten innan inte hade nån trafik alls. Precis när jag ska svänga av kommer det en brandbil som jag släpper. Jag kollar sedan för att se om fler följer, men det är helt tomt bakom och jag lättar på bromsen för att köra vidare. Jag hinner köra i ungefär två minuter när nästa brandbil kommer. Då denna väg genomgår extremt många skönhetsoperationer fanns det endast ett öppet körfält, men jag lyckas ändå klämma mig ner på sidan så att brandbilen kunde passera. Dock kom det en hel svans med vanliga bilar efter, och ingen släppte ut mig. Där får man för att man försöker hjälpa till.

Väl framme vid skolan är det massvis med bilar. Det är fortfarande ganska tomt på studentparkeringen, några minuters gångväg bort från mitt jobb (men det känns som en halvtimme värmen) men eftersom jag har staff tillstånd tänkte jag parkera närmre mitt jobb. Parkeringen för anställda är aldrig full klockan nio på morgonen...om det inte råkar vara nån slags avslutning och folk bryr sig inte ett skvatt om att de parkerar där de inte får. Den enda "lediga" parkeringsplatsen nära ockuperades av en kvinna modell större, samt hennes rollator. Hon hade inga intentioner på att flytta sig.

Tillslut var jag på jobbet, två timmar och tjugo minuter senare än vanligt - då hade de inte ens fixat golvet vid mitt skrivbord...Senare under kvällen kom det fram att min vän hade haft massvis med kontanter i sin bakficka hela tiden, utan att veta om det.

A dog named Oscar

Så, min rumskompis och jag satt i bilen på väg till hundparken (med pojkarna såklart). Augusten satt i hennes knä och stack ut huvudet genom fönstret då vi stannade vid ett rödljus. Just vid detta rödljus fanns det en man i rullstol som bad om mynt. Han rullade fram till bilen och frågade om han fick klappa hunden. Han frågar sedan vad hundens namn är. Notera nu att han helt uppriktigt lät som att han faktiskt ville veta vad Augusten hette, varpå min rumskompis svarade "His name is Augusten". Mannen i rullstol tittar i några sekunder på henne och säger sedan "Ok, but I'll call him Oscar"

Framförhållning

Idag fick vi ett mail där det stod att de ska göra storstädning av golven nu ons-fre 5-9 varje morgon och att vi ska planera våra experiment därefter. Så....hur ska man kunna planera experiment därefter om man håller på med transfektioner och tidsserier som påbörjades förra veckan och håller på flera dagar till (och man brukar vanligtvis vara på jobbet klockan sju sju dagar i veckan för att man har väldigt lite tid på sig)?

För övrigt fick jag idag lära mig att man inte ska försöka tina en frusen ingefärabit i mikrovågsugnen - den kan nämligen börja brinna efter bara några sekunder.