Butt booster

Jag misstänker att denna produkt inte kommit till Sverige än, men det skulle inte förvåna mig om den dök upp i hyllorna snart. Vadderade trosor för att ge en fylligare rumpa. (och nej, jag köpte inte dem för jag har inte det behovet :p)

Dim sum

Jag glömde att nämna söndagsförmiddagen av vår Dallasresa. Innan vi begav oss från Dallas tillbaka till Houston så åt vi Dim sum, en väldans massa smårätter, till brunch. Jag är av den åsikten att man måste testa allt minst en gång, helst två eftersom första gången kan ha varit dåligt tillagat. Därför var jag självfallet tvungen att testa kycklingfötter. Just kycklingfötter är i t.ex. Vietnam den dyrare delen av en kyckling och betraktas som lite av en delikatess. Personligen så var det inte min favorit - skinn och brosk blandat med ben gjorde det mest svårätligt och smaklöst.

Dallas

Så, förra helgen begav vi oss på en utflykt till Dallas. Som ni vet så älskar jag att göra saker som man ser på film. Därför var jag överlycklig när vi planerade vår resa och la in ett besök på Medieval times samt ett besök på Six Flags Over Texas.

Fredagskvällens middag blev alltså på Medieval Times. Allt går självfallet i medeltida anda med riddare, hästar, turneringar och mat man äter med händerna.

Det kändes dock som att målgruppen var lite yngre då det var ganska mycket historia (d.v.s. prat) och mindre handling. När riddarna sedan slogs var det definitivt inte det bästa skådespel jag sett. Det räckte med att ena riddaren stötte med sitt svärd i luften en meter ifrån motståndaren, för att denna skulle kasta sig på marken och skrika i vånda.

Maten serverades på plåttallrikar, och man fick självfallet inga bestick.

Menyn såg ut som följande:

* Tomatsoppa och vitlöksbröd

* En halv kyckling

* Revbensspjäll

* En halv ungsbakad potatis

* Äppelpaj

Och självfallet skall alla ha fina papperskronor på sig.

Följande dag såg det till min besvikelse ut att bli regn och åska. Eftersom Six Flags stänger sina åkturer om det är dåligt väder velade vi om vi skulle åka eller ej. Efter en stunds konsultation med min Iphone valde vi trots allt åka. Och tur var det, för det kom inte en droppe på hela dagen vi var där.

Vi åkte alla stora attraktioner de hade, och hade självfallet den obligatoriska lunchrasten med corndogs.

Min absoluta favoritattraktion, inte bara här på Six Flags utan nog bland alla jag någonsin varit på, var New Texas Giant. Det är en gigantiskt bergodalbana i trä som är bygd med väldigt många stup och tunnlar. Fascinerande hur alla vet att det inte finns en chans att man kommer att slå i huvudet, men att vi ändå alla hukade oss då vi närmade oss en tunnel.

Jag vet inte om de haft en annan skylt förut och att folk hotat att stämma dem för att de "diskriminerar", eller om de helt enkelt valt det säkra före det osäkra och skrivit denna diplomatiska skylt rörande regler för Texas Giant:

Några godbitar från skylten är:

* If your physical characteristics (aka - du är för tjock) prevent the lap bar from functioning properly, you will not be permitted to ride.

* Guest must have at least two legs (MINST två ben?) with lower extremities above ankle on both legs in order to ride.

* Guest with prosthetic limbs may not ride. (hur är det med löständer då?)

Sen på kvällen blev det Vietnamesiskt till middag. Vi var hungriga, och beställde som alltid in för mycket mat (som var supergod!)

(Vi var bara 4 personer som skulle få i oss detta)

Japp, ni ser rätt. Den brun-gråa sörjan i vänstra hörnet är havssniglar (det finns nog ett mer korrekt namn).

Min kompis var sablans envis på att suga ut sniglarna. Ibland satt de lite hårdare än vanligt, men hon vägrade ge upp. Hon tog fram en tandpetare och började att peta på köttet samtidigt som hon säger "I know you are in there. I can see you!", sedan suger hon tills hon blir helt röd i ansiktet. När snigelköttet tillslut släpper och hamnar i hennes mun sprider sig ett belåtet leende över läpparna. Triumf!

Strömavbrott

Igår av alla dagar var den sämsta dagen för strömavbrott, i alla fall om strömavbrottet var i vår lägenhet, vilket det var.

Redan på väg hem hade min rumskompis förvarnat mig om att en av hundarna lyckas få i sig något extra otrevligt vilket resulterat i en helt ny nyans på våran vardagsrumsmatta. Hon hade försökt få bort fläckarna, men den magiska sprejen hade tagit slut och hon skulle införskaffa ny efter jobbet. P.g.a. deras lilla olycka låg det en mindre behaglig doft i vardagsrummet och hon hade därför lämnat fönstrena öppna samt satt luftkonditioneringen på extra kallt. När jag kom hem upptäckte jag att vi hade strömavbrott, luftkonditioneringen fungerade självfallet inte och det var 32 grader varmt ute (och närmade sig det även inne). Härliga tider! Som tur var kom strömmen tillbaka efter en timme. (Jag har inte insett hur mycket AC-enheterna utanför låter förräns strömmen kom tillbaka och de gick igång igen. Jag saknar tystnaden i Sverige!). För övrigt blev vår matta som ny efter behandling med den magiska sprejen. Jag vet inte vad det är i den (och vill nog inte veta heller), men den är helt oumbärlig då man har heltäckningsmattor.

Cover article

Cover of Molecular Endocrinology June 1, 2011, Vol. 25, Number 6

Cover figure by Dr Ron Smith, from the article: Edvardsson K, Strom A, Jonsson P, Gustafsson JA, Williams C. Estrogen Receptor beta Induces Antiinflammatory and Antitumorigenic Networks in Colon Cancer Cells. Mol Endocrinol 2011; 25: 969-79

Copyright 2011, The Endocrine Society

Min artikel, alltså inte artikeln om mig, har funnit publicerad online ett tag, men nu har tidningen kommit ut och så även omslaget baserat på min artikel.

(för er som vill ha artikeln men ej kommer åt den kan maila mig)

Onödiga skyltar finns av en anledning

För ett tag sen renoverade de vårat gym. Bland annat la de in nya mattor och fyllde på med vikter som saknades. Efter renoveringen hade det även kommit upp en ny skylt på väggen "NO DOGS ALLOWED". Det måste nog vara den onödigaste skylten någonsin, vem sjuttsingen tar med sig en hund till gymet?

Idag lärde jag mig att hur puckad och malplacerad en skylt må vara så finns den där av en anledning. Imorse när jag gick till gymet var det en man där (vem går till gymet klockan fem en vardagsmorgon? (bortsett från mig som föredrar att träna själv och ha alla maskiner till mitt förfogande)). Iaf så hade han med sig sin råttlika, bjäbbiga yorkshire terrier som sprang omrking mellan maskinerna och skällde irriterande. Svensk som jag är sa jag inget. Jag stirrade ilsket (I gave him the Swedish eye som min kollega säger att jag gör ibland när jag är irriterad på en person) - men det verkade inte hjälpa. Han fortsatte kasta pipleksaker till den bjäbbiga hunden, samtidigt som han occuperade hälften av gymets alla maskiner med sina svettiga handdukar. Själv höll jag på att trampa på den några gånger, faktiskt helt av misstag, och jag var livrädd för att nån av vikterna skulle ramla ner och krossa den eller att den skulle råka fastna i nån av maskinerna jag använde.

Popkornkastande slynglar i tanters skepnad samt asiatisk uppgradering

En uppdatering om helgen som var kommer nån gång under veckan (jag var i Dallas på Medieval times och Six Flags).

Tills vidare får ni nöja er med följande:

* Jag är precis hemkommen från bion. Filmen var bra men det som var mer...hmm...intressant var tantgänget framför mig som satt och kastade popkorn på varandra. Och jag som trodde att popkornkastandet endast kunde observeras hos14-åriga slynglar på Filmstaden Sergel.

* Följande fakta fick jag lära mig under helgen som var. Asiater (nu vet jag ej om detta är generellt för alla asiater eller enbart Vietnameser i USA) har ett finurligt system för att fixa nya, finare skor. De går helt enkelt på fest och "uppgraderar" sina skor då de lämnar festen. Detta innebär att om man t.ex. har ett par gamla slitna Nike-sko kan man uppgradera till en nyare modell som en annan gäst äger (ägde) - det behöver inte ens vara samma färg, men helst i samma stuk. Man kan byta Crocs kopior mot äkta vara, och svampiga flip-flops mot fina lädervarianter. Jag antar att det helt enkelt gäller att inte vara den som lämnar festen sist.

Intervju i Medicinsk vetenskap

Nu kan alla intresserade försöka få tag på KIs Medicinsk Vetenskap nummer 2 2011 för att läsa reportaget om mig med en massa fina idolbilder. Tydligen säljs den i lösnummer i ett 60-tal välsorterade Pressbyråer över hela landet (vet dock inte vilka). Så ut och leta! (eller hitta nån från KI som kan dela med sig alt vänta tills jag kommer hem för att bläddra i mitt ex).

(men trots alla deras nattliga äventyr så är de såklart världens bästa hundar)

Hundvakt, del 3

Herregud, är det så här det känns att ha småbarn? När ska man få sova egentligen?

Återigen tog jag dem på en 50-minuters lång promenad på kvällen för att de skulle göra av med energi. Trots detta väckte Augusten mig flera gånger under natten genom att trampa på mig och släppa en blöt trasa (som en gång i tiden var en hundleksak i form av en svart hund) på mig och hoppas på att jag vill leka. När jag inte svarar på hans inviter går han iväg och hämtar en ny leksak som fortfarande är någorlunda hel och fortfarande innehåller den där sablans plastdosan som piper då han tuggar på den. Han placerar sig sedan strategiskt vid mitt ena öra och börjar tugga.

När han tillslut lugnar ner sig, då är det Franklins tur att hålla mig vaken. Helt plötsligt, från ingenstans, börjar han försöka attackera sin egen rumpa. När det inte funkar försöker han istället att fånga sitt bakben. Jag tittar förundrat på honom och undrar vad i hela fridens namn han håller på med. Sen börjar han att gny. När Franklin gnyr - då går mitt hjärta sönder lite. Efter att ha kollat var närmaste dygnetrunt öppna veterinär ligger (som en sista utväg) så gör jag allt jag kan för att få honom att må bättre. En kvarts vattenmelon, en halv allergitablett (för hundar) och ett bad senare (han - inte jag) så verkar det lugna ner sig. Och jag kan äntligen lägga mig och sova.

Hundvakt, del 2

Igår natt vaknade jag vid halv två, strax efter att jag somnat. Man skulle kunna tro att jag vaknade av mig själv, men icke då. Det var ett abrupt uppvaknande som bestod av att Augusten hoppade rak ner på mina bröst med hela sin tyngd, med bakbenen djup intryckta i min magen. Han släppte sedan en plastblöt, slemmig, salivindränkt tygleksak rakt i mitt ansikte. Tydligen ville han leka - halv två på natten. När blev mopsar nattaktiva djur liksom? Jag mutade honom med några bitar hundgodis och tillslut gav han med sig och skippande lekandet för att sova.

Konspirationsteori

Sen är jag helt övertygad om att de gubbar som styr sprinklersystemen här i området har alla pratat ihop sig om att det skulle vara extremt roligt att jävlas lite med mig. Det spelar ingen roll vart jag går eller vilken tid på kvällen det är. Gatan framför mig är torr - så helt plötsligt sätts sprinklersystemet igång, både framför och bakom mig och jag kan inte göra annat än att rycka på axlarna och fortsätta framåt i allt blötare kläder. Jag svänger runt hörnet, in på en helt torr gata och tror att jag är i säkerhet. Tji fick jag - ånyo ett sprinklersystem som startar precis bakom mig, och detta mönster följer mig sedan hela vägen hem. "Kolla på den där, ute och går sådär på kvällen. Vet hon inte att man inte går här i Houston. Man åker bil. Haha, vi ska visa vad som händer om man går. Sätt på sprinklersystemet, kör dem i otakt så att det är omöjligt att väja för dem också."

Hundvakt

Min rumskompis är bortrest hela veckan och jag sitter hundvakt åt de små liven. Jag må säga det - kräsna små individer. Som hundvakt får man räkna med flertalet mindre angenäma uppgifter. Bl.a. att bli brutalt väckt strax innan fem på morgonen för att servera dem frukost (uppvärmd ska den va till på köpet). De är definitivt smartare än vad man tror; de vet precis var och hur de ska ställa sig och lägga hela sin tyngd för att optimera uppvaknandet genom smärta - mage och bröst är extra populära.

Kvällspromenaden är också ett äventyr. Vi vet redan sen innan att Franklin har en förkärlek för mat. Eller egentligen allt som får plats i munnen - oavsett om det är ätligt eller inte. Augusten å andra sidan - han är extremt duktig på att hitta gamla benrester eller kycklingvingar (hur det kan finnas så mycket benrester och kycklingvingar häromkring är dock ett mysterium). Bara för att det är mat betyder det inte att han inte blir sjuk av det så man måste snabbt fånga in honom och stoppa in fingrarna i munnen för att dra ut benresterna, då han är sablans envis med att behålla det han hittat. Han får alltid en förnärmad uppsyn då man tar ifrån honom hans gamla halvruttna ben, ungefär som att han inte förstår varför han får skäll när han själv bidrar med mat till hushållet.

Tillbaka till Franklin: han hittar exakt allt som inte är mat. Pinnar, stenar, kottar, svampar, papper... You name it. Idag tittade jag bort för en sekund för att då jag vänder mig tillbaka mot honom inse att han står med ett belåtet flin i ansiktet och en torkad bajskorv utstickande ur ena mungipan. Det var då självaste, tänker jag samtidigt som jag måste dra ut den torkade korven ur hans mun. En minut senare ser han lika lycklig ut igen, med ånyo en ny hundskit, och ett ännu större flin i ansiktet. Jag är helt övertygad om att han gör det med flit, bara för att jävlas lite som hämnd för att jag släpar ut honom på alla dessa kvällspromenader, om han själv fick välja skulle han sova hela tiden. Han vägrar självfallet släppa sin trofé och jag måste återigen bända isär hans käke för att få åtkomst till hans senaste "mat"-erövring. Jag förstår inte ens hur han lyckas, han måste vara snabbare än blixten. Jag vet ju hur bra han är på att äta allt han ser, så jag försöker att konstant ha ögonen på honom. Sen tittar jag bort en stund och vips står han där som en idisslade ko och njuter av och tuggar på sin torkade matrest.

Det finns tillfällen då de faktiskt använder blinkers

Jag har bott i USA i mer än två år nu. Det känns som att tiden bara flyter ihop och allt har blivit en stor smet utan en riktigt tidlinje fäst till den. I vilket fall som helst; jag vet att jag klagat mycket på Houstonianernas körsätt och brist på att använda blinkers alt. brist på att använda blinkers innan de börjar svänga alt. brist på att slå av blinkersen då de väl svängt. Något som dock förvånar mig är att det finns ett tillfälle då i princip 80 procent av alla bilister faktiskt använder blinkers. Detta magiska tillfälle är då de befinner sig i en svängfil, vars enda syfte är att föra bilisterna i en elegant sväng antingen till höger eller till vänster. Det går inte att köra rakt fram då svängfilen i ena körriktningen möter svängfilen i andra körriktningen, vilket oundvikligen leder till att bilarna måste svänga. Då tycker de att det är lämpligt att signalera, men då de svänger in rakt framför dig behöver de minsann ingen blinkers.

För att citera en kollega: "I really hate it when other people drive like a-holes yet look at you like you're the crazy one."

Insidan av kakan

Glömde ladda upp en bild på hur kakan såg ut inuti. Själva agar-agar smeten är jag lite halvskeptisk till, men pandan-smaken är riktigt god. Jag förstår faktiskt inte varför det inte används oftare i "västerländsk" bakning. För övrigt är det tre lager med kaka, men jag var lite för givmild med agar-smeten i början så den tog slut när jag kom till sista lagret.

Pandan layer cake

Morgonpasset spenderades som vanligt i labbet. Resten av dagen blev det som varje söndag: tvätta och städa. Och så passade jag på att prova ett recept jag velat pröva på länge. Som vanligt har min amerikansk-vietnamesiska kollega försett mig med de mer exotiska ingredienserna såsom Pandan paste och agar-agar pulver.

Jag vet att färgen kan vara lite skrämmande och ser artificiellt ut, dock använde jag mig av pandan-extrakt som är helt naturligt - så inga tillsatser här inte.

Sen koka man upp en pandansmaksatt agar-agarblandning som man skall täcka hela kakan med.

Så här ser kakan ut när den moterats ihop, upponer.

Innan den garnerats

Jag gjorde en smörkräm smaksatt med rom, kokosmjölk och vit choklad och bredde ett lager runt kakan för att sen täcka den med kokosflingor.

Återigen - jag måste definitivt träna på mina garneringskunskaper. Eller, rättare sagt tänka efter när jag blandar till glasyren. Jag tänkte som sagt ha kokossmak på den. Som vanligt så hade jag inget recept utan improviserade lite med kokosmjölk, smör, florsocker, rom och vit choklad. Dessvärre slutade min hjärna att tänka för en sekund och jag tyckte det var en superb idé att slänga ner den rivna kokosen för mer smak och konsistens. Precis samtidigt som jag hällt i den kom jag på att det var en ypperligt dum idé med tanke på att jag även skulle använda frostingen till att dekorera med och inte bara till att täcka sidorna. Självfallet täppte kokosen igen alla olika spritsspetsar jag testade, och efter att en av påsarna t.o.m. exploderade och sprutat smörkräm över halva köket så insåg jag att det inte skulle bli något mästerverk. Man kan ju hoppas att smaken är bättre än garneringen :p

Kollegorna får bedömma imorgon vid tre-fikat.

Note to self: Tacka inte när en bil låter mig passera

Jag har precis varit på en promenad till Central Market för att fördriva min fredagskväll samt inhandla kvarg. (Självfallet hade de inte kvarg)

På vägen dit skulle jag passera en väg (en av många vill säga) där det stod en bil som just skulle köra ut. Han väntade med att köra och släppte förbi mig. Svensk som jag är så tackade jag med en handhälsning. Dessvärre misstolkades detta som att jag sökte kontakt och han vevades genast ned rutan och försökte inleda en konversation. Som tur är har jag bott i Texas tillräckligt länge för att inte vara artigt svensk och stanna och mot min vilja hamna i en timslång konversation. Istället traskade jag helt sonikas vidare och låtsades som att jag inte alls noterat att han hängde halvvägs genom rutan och skrek "HELLO!!! How're you doing!?!?!" för fulla muggar.

Bristande ingenjörskonst

Efter en lång tids väntan (två år) har vi äntligen fått ett större konferensrum på jobbet. Det finurliga är att det finns en vikvägg i mitten som man kan använda för att dela av rummet till två små mindre rum. Eftersom vi trots allt fortfarande befinner oss i USA så saknar rummet fönster, trots att övriga byggnaden byggts med mycket ljusinsläpp i åtanke.

Idag hade vi vårat gruppmöte i den ena halvan. Presentationen innehöll en del mörka bilder och för att se bättre så släckte vi lampan. Sekunder senare tändes ljuset helt mirakulöst igen. Återigen släckte vi lampan, och återigen tändes det lika snabbt igen. Det var då vi insåg att det var en annan grupp som jobbade i den andra halvan av det avskärmade rummet, och idiotiskt nog så är lamporna inte separerade. Detta innebar att stackarna i det andra rummet helt plötsligt befann sig i totalmörker då vi släckte för att se bilderna bättre.

En annan rolig detalj med detta nya konferensrum är att vikväggen inte kan flyttas manuellt utan endast kan flyttas med hjälp av två nycklar. Dess två nycklar skall vridas om samtidigt (ungefär som när man ska avfyra en missil eller atombomb), och är lokaliserade på varsin sida om väggen. Detta innebär att man dels behöver vara två personer då man vill separera av rummet, samt om man endast har en uppsättning nycklar som en person ansvarar för så måste denna person sen gå ut ur ena rummet, gå runt allt för att sedan gå in i det andra rummet och hämta nyckeln. Ingenjörskonst på hög nivå!

Igår kväll var jag och såg Kylie Minogue. Det var riktigt kul att se henne, och hon hade en grym show med massa dansare och galet många klädbyten. Det som förvånade mig lite var att detta är första gången någonsin som hon är i Houston, och trots detta var det på en ganska liten lokal som inte ens kändes full. Rusko spelade här i Houston i helgen, ochså på en mindre klubb. Jag hade velat se honom men biljetterna tog slut veckan innan. Jag var faktiskt lite förvånad att hans biljetter tog slut, men att Kylie inte verkade vara slutsåld.

Jobb, bio, sand och myggor

Efter en tidig morgon samt förmiddag i labbet lyxade jag på mig ett biobesök igår. Jag såg Thor. Själva filmen var bra, det störande momentet var familjen bakom som hade med sig en bäbis. Jag förstår att även nyblivna föräldrar behöver lite nöje - men hur intelligent är det att ta med sig en skrikande unge på en fullsatt bio med en film som består av höga ljud och endast kommer att få ungen att skrika mer?

Efter bion åkte jag till Galveston för att möta upp med några vänner som hyrt ett hus vid stranden. Jag borde självfallet insett att med strandhus även kommer en strand och en sjuhelsikes massa sand. Visst, det är en strand; men vattnet är lite halvbrunt och det är såklart sand överallt.

Jag gillar verkligen inte sand. Den tar sig liksom in överallt och på ställen man inte trodde var möjligt. Sand i mobilen, sand i kameran, sand i min Kindle, sand i skorna, sand i håret, sand i munnen, sand i sängen. Jag kan fortsätta rabbla på i evigheter om alla ställen jag kommer att hitta sand på de kommande veckorna.

Vissa spelade fotboll; fast såhär på bild ser det mer ut som någon slags avancerad sand-dans.

De flesta sov över, själv satte jag mig i bilen och körde hem igen på kvällen då jag var tvungen att skörda mina celler vid sju på söndagsmorgonen. Sovmorgon på helgen; vad är det?

Jag beklagade mig för övrigt om Texas-myggorna för någon dag sen. Nu har en jäkel bitit mig i ansiktet, mitt på kinden. Det ser ut som att jag försökt mig på ett extremt misslyckats försök med rouge på ena kinden. Tack för den, myggskitar som inte verkar fatta var det är bäst att bita för att optimera sina chanser att hitta en trevlig blodåder att parasitera från.

Bland blue hairs och Bratwurst

Igår kväll blev det restaurangbesök med samma gäng jag ska möta upp med på Oktoberfest i september. För att redan nu börja preppa inför Oktoberfest så valde vi en tysk restaurang, Rudi Lechners. Restaurangen känns genuin med mörk inredning, personal i tema-enliga kläder och ett band som spelade och sjöng. Maten var superb - som alltid överbeställde vi och fick med oss flertalet lådor med mat hem (dock verkar det vara ett genomgående tema hos alla kunder - var enda en som lämnade restaurangen hade en box med sig hem). Vi festade på korvar, gulasch, schnitzlar, kyckling, dumpling, ostsoppa, och rödkål.

Bilfärden hem genomfördes under tystnade då vi alla hamnat i matkoma.

Trots att snittbesökaren är något äldre (nu är jag snäll) än vad vi var, så kan jag definitivt rekommendera denna restaurang, om ni nu råkar ha vägarna förbi Houston vill säga.

Ett evigt skvalande

En sak jag funderat lite över är de offentliga toaletterna här i USA. Amerikanare är väldigt måna om sitt privatliv, och sin personliga sfär. Badhus har ofta separata duschbås istället för flera duschar på rad, som vi är vana vid.

Det kanske bara är jag, men det känns som att varje gång man går in på en publik toalett så blir det helt tyst, sen dröjer det alltid en stund igen innan folk återgår till det de höll på med. Varför envisas de då med att göra alla offentliga toaletter i form av bås, så att man hör precis allting plus lite till av det som händer i närliggande bås?

Tydligen är det inte okej att duscha så att andra kan se din nakna kropp, men att uträtta sina behov så att alla hör, det är helt okej.

Kvällsäventyr

Jag vet att det här landet, eller i alla fall den här staden, är byggt för biltrafikanter. Det stoppar dock inte mig från att försöka mig på små äventyr till fots. Dagens mål var att ta mig till den närliggande bankomaten för att deponera en check. Likt en världsvan äventyrare begav jag mig ut i skymningen, beväpnad med ett par lågklackade skor och en handväska. Solen stod låg på himmelen och stack i ögonen då jag vant kryssade mellan bilarna vid de icke existerande övergångsställena. Efter en åtta minuter lång resa till fots, med livet som insats, nådde jag äntligen mitt mål: Bank of America.

Kontoret där jag hamnat hade två bankomater i sin ägo; den enda dold, djupt inlåst i bankens mörka innanmäte, den andra tillgänglig till stadens invånare även kvällstid. Trots flera år i landet, boendes med dess lokalbefolkning, upphör deras beroende av stora motordrivna fordon ej att förundra mig. Banken har anpassats efter önskemål från landets invånare - den andra bankomaten kan endast nås genom att följa skyltarna som pekar mot "Drive through ATM". Med mod i hågen inpassade jag mig i ledet, omgiven av stora monster till bilar, både framför och bakom mig. Efter blott en halv minut måste jag erkänna mig besegrad - jag har bättre saker för mig än att lägga min tid på att stå i kö och andas in avgaser. Utan att ha fullföljt mitt ärende stiger jag ut ur ledet och vandra sakta bortåt i solnedgången, mot nya äventyr.

Muterade Texasmyggor

Jag har 15 minuters inkuberingstid av mina celler nu, så jag tänkte passa på att upplysa er om att de muterade Texasmyggorna har vaknat till liv igen. Det började för ca två veckor sen med en svullen arm (jag låtsades att det var min mega biceps som börjat ta form - men vem försökte jag lura?). Så min vänstra arm var röd och svullen, plus att jag hade ytterligare tre bett på underarmen och på ryggen, alla röda och svullna. I vanliga fall reagerar jag alltid lite på de första myggbetten jag får under året, men här i Texas är reaktionen värre än vanligt.

Efter de fyra första betten fick jag inga fler och jag trodde att faran var över. Men icke sa nicke. Igår fick jag tre nya myggbett - alla på min högra hand. Vad är det förresten för dum mygga som försöker suga blod på handen? Åh du vackra fina svullna hand! Helt plötsligt längtar jag efter gamla hederliga svenska myggor (och Xylocainesalva) där betten kliar lite men inte svullnar upp till storleken av en mindre boll.

Min amerikanska sida vs Jantelagen

Jag är trots allt svensk och gillar inte att skryta om mina kunskaper och erfarenheter, så som man däremot gärna gör här i USA. Här brer man även på lite extra också, allt för att sälja sig själv. Till viss del tycker jag att det gått till överdrift här, men samtidigt borde vi verkligen lära oss av dem. För att ta sig fram i arbetslivet måste man kunna sälja sig själv, och då funkar inte alltid den svenska blygsamma attityden. Jag är bara så rackarns dålig på det!

Men, det sägs ju att träning ger färdighet. Så, jag tänkte därför ta mig lite plats här i bloggen och meddela en bedrift som jag är lite smått stolt över (trots att den djupt inprintade Jantelagen skriker åt mig att vara tyst :p): Inte nog med att min artikel nyligen blev accepterad till Molecular Endocrinology, den blev även vald till omslagsbild (i juni numret)!

Valborg

Nu har jag i flera dagar förgäves försökt ladda upp några fler videos från New Orleans. Av någon outgrundlig anledning fungerar det inte, så ni får bli utan.

Nu för tiden jobbar jag långa dagar och helger, samtidigt som jag försöker få ordning på allt jag behöver fixa inför flytten; vem jag ska ringa, vilka papper som behövs, vilka formulär som skall fyllas i etc. Hur ska jag hinna?

Dock lyckades jag komma ifrån på lördagskvällen så att vi kunde fira Valborg.

Vi var 8 personer som avnjöt en middag bestående av räkcocktail, Hasselbackspotatis och ungssteks fläskfilé med kantarellsås (mina två sista burkar med kantareller, så nu får jag klara mig utan det i några månader) samt avslutade med en frusen kaffe-choklad-punschtårta. Bottnen består bl.a. av haselnötter. Tydligen ingår inte hasselnötter i affärernas vanliga nötutbud och slutligen fick jag bege mig till den affär som oftast har de mer "udda" produkterna jag letar efter; Central market.

En krämig, härligt gulgrön räkcocktail moderiktigt dekorerad med en dillkvist och serverad i plastmuggar.

Dessvärre blev det ingen bild på vare sig varmrätt eller efterrätt. Vi började att laga middagen runt klockan sex och hade nog lite felaktigt uppskattat att den skulle vara färdig ca en timme senare. Dessvärre tar Hasselbackspotatist aldrig 45 minuter att laga, trots att alla recept påstår just detta - det tar heller inte en timme om ugnen är inställd på 80 grader. Efter en timme i alldeles för låg ungsvärme insåg vi vårat misstag och justerade till korrekt temperatur, och fick vänta ytterligare en timme. Halv nio fick vi äntligen börja äta, och vid det laget var jag så hungrig att jag inte hade en tanke på att fota lite.