Världens godaste bröd

Jag måste bara ta en paus i mitt filmtittande för att berätta om världens godaste bröd jag just tog ut ur ugnen. När jag zappade igenom alla kanaler på TV för nån dag sen såg jag några minuter ur ett kockprogram, minns inte vilket. I detta bakade de bröd och kocken gjorde något så märkligt som att lägga in en hel brie i brödet. Idéen har legat och grott i mitt bakhuvude, och så kom jag på att jag av en ren slump köpt en brie för några dagar sen och jag var bara tvungen att pröva.

Jag gjorde en vanlig deg för vitt bröd och lät den jäsa en timme. Sen knådade jag den och plattade ut den och la dit brie, skivad vitlök, färsk rosmarin samt ringlade över lite honung. Sen vek jag degen över fyllningen så att det på utsidan såg ut som ett vanligt bröd. Ovanpå strödde jag färsk rosmarin, flingsalt och så hällde jag på lite olivolja. Jag lät det jäsa i 40 minuter och hade det sedan i ugnen på 375 F i 35 minuter. Galet gott blev det! Så gott att jag blev så stolt över mig själv att jag var tvungen att blogga om det :p

En typiskt otypisk December i Texas

En typiskt otypisk december här i Texas består av snö och doften av nybakade lussekatter.

Så, i fredags hände det igen - det som bara brukar hända en gång vart fjärde år: det snöade. Eller, för mig som sett snö så var det först snöblandat regn för att sen övergå till snö som smälte innan det ens nuddade marken. Houston var lamslaget: skolor och dagis stängde, all undervisning på universitetet ställdes in efter lunch och folk lämnade jobbet tidigt för att kunna köra hem säkert. När jag begav mig hem vid fem på eftermiddagen var det knappt några bilar alls - det har aldrig gått så fort att köra hem, och då körde jag ändå sakta eftersom det kunde vara halt.


Samma eftermiddag skulle jag hålla en presentation på jobbet, men det blev självfallet inställt. Dock var fortfarande ett annat doktorandseminarie jag deltog i i full gång. Jag hade en poster som jag presenterade. En kille som kom och pratade om mig var så korkad att jag var extremt nära att ta av min min sko och slå honom i huvudet ett upprepat antal gånger. Han ansåg att han var väldigt smart och kom med "hjälpsamma" tips om hur jag kunde förbättra min forskning. Jag har inget emot att få bra konstruktiv kritik - men han hade ingen kolla på vad jag forskar om. Alla hans "tips" var extremt korkade och helt ologiska. När han sedan var klar med att berätta för mig hur jag skulle lägga upp min forskning för att få en artikel publicerad i Nature gick han vidare till nästa offer. Folk kände tydligen till honom för jag såg flera folk som övergav sina postrar då han närmade sig.

Något som är typiskt här är lunchboxar. Varje gång det är ett seminarie, en konferens eller en företagspresentation som dyker dessa boxar upp. I boxen finner man en smörgås antingen vitt bröd eller "brunt" bröd (vilket motsvarar vitt bröd med små små korn av brunt i, jag skulle fortfarande kalla det för vitt bröd), en sallads bit och/eller en tomatskiva och ett en centmeter tjockt lager av skinka, kalkon eller rostbiff. Jag minns när jag var liten och man bara fick ta en skiva skinka på smörgåsen, och hur lyxigt jag tyckte det var när jag flyttade och köpte min egen mat och ta två eller t.o.m. tre skivor. Men här i Texas ska de såklart ta allt till sina gränser - en centimeter är inte ens gott längre. Till smörgåsen får man en liten påse med chips samt en gigantisk kaka.

Igår blev suget efter lussekatter alldeles för stor så jag begav mig ut på jakt efter saffran. Satan i gatan vad dyrt det är här, efter tre affärer beslutade jag mig för det billigaste alternativet: 0.8 gram saffransstänger för 14 dollar! I den första affären jag avr i hade de 0.04 gram stänger för 15 dollar. Och bara i en affär hittade jag malen saffran - 0.125 gram för 2 dollar. Så det bidde den på stänger som jag sen malde (självfallet fastnade hälften i morteln). Jag hittade helelr ingen kvar så jag använde mig av ricotta istället. Resultatet blev väldigt bra och det var värt den dyra saffranen.


Och nu till dagens idioti: Target vid Gallerian här i Houston. För tre dagar sedan var jag där och handlade och då jag betalade bad jag även om att få 20 dollar kontant. 20 dollarssedeln gav jag sedan till Ludy då jag var skyldig henne det. Ludy åker sen till HEB - där hon får skämmade då de berättar att den är falsk och anklagar henne för att försöka lura dem. De har även som policy att beslagta sedeln och ge den till polisen. Vilket innebär att hon blev av med både värdet och sedeln. Jag åker sen tillbaka till Target för att berätta detta. Och allt de säger "I'm sorry". Sen bryr de sig inte ett skit. Jag hade inte räknat med att få pengar av dem, visst de har debiterat mitt konto och gett mig värdelösa pengar, men det skiter de fullständigt i plus att jag faktiskt inte hade sedeln längre eftersom den blev beslagtagen. Jag gick mer dit för att berätta för dem att nån använt falska pengar i deras butik. Det ligger ju trots allt i deras intresse att få veta det så att de kan bli lite extra uppmärksamma såhär i juletid när det är mycket pengar i omlopp. Tydligen brukar de inte kolla 20 dollarsedlar, så jag tänkte bara uppmärksamma dem på det så att de kan bli lite mer försiktiga. Men de var helt ointresserade av detta.

Vi svenskar älskar ju att prata om väder...

..så på tal om vädret: Det beter sig som en hormonstinn tonårstjej som ständigt svänger i humör. I helgen var det strålande sol och 25 grader. Idag är det runt 12 grader och på fredag är det stora chanser för snö. Jag som lämnade mina vinterkläder i Sverige - det var dumt.

Och på tal om någor helt annat, mitt favoritämne nu när jag bor i Texas. Amerikanare (Houstonianer iaf) kör som idioter. Extremt ofta svänger de (av någon anledningn är dessa antingen folk i stora pick-ups elller folk i BMW) in precis framför en så att man måste slänga sig på bromsen, och det är mer undantag än regel att de använder sig av blinkers. En vanlig syn i trafiken är också buckliga och skadade bilar eller bilar som har en tendens att glida in halvvägs i en ny fil för att sen kraftigt svänga tillbaka. Dessa bilar körs av stor sannolikhet av förare som sitter och pratar i mobilen.

Och på tal om vägar och ingenjörskonst: på motorvägen jag tar hem från jobbet har det sedan jag flyttade hit funnits ett stort hål i vägen (inte stort nog för att stänga av den filen, men stort nog för att vara jobbigt att köra över). Det tog ända tills förra veckan för dem att fixa det. Och på ett magiskt sätt har de lyckats att invertera hålet till en stor buckla. DET är ingenjörskonst på hög nivå!

Thanksgiving

I torsdags hade vi Thanksgivingmiddag här hos oss. Alla gäster tog med sig en maträtt, vilket resulterade i kopiösa mängder mat. Självfallet slängde vi svenskar, Philip och jag, ihop en svensk glögg som välkomstdrink. Om jag får säga det själv så blev glöggen riktigt lyckad - den bestod av en flaska rödvin, en flaska alkoholfri glögg och brännvin som över natten kryddats med kanlestänger, nejlikor och ingefära. Glöggen togs emot med blandade känslor - vissa personer smög ut i köket och hällde ner den i vasken när de inte trodde att jag såg, andra gömde den på halvdolda platser i rummer, och vissa kom och bad om påfyllning flera gånger om.

Såhär såg vårat Thanksgivingbord ut (inte helt traditionellt, och jag var väldigt besviken på att de inteanvände en elektronisk kniv för att skära upp kalkonen, utan här var det djungelnslag som gällde):





Egengjord glögg, potatis- och majrovagratäng, skinka, kalkon, broccoli- och ostgratäng, deviled eggs, ostpotatis, couscous, äppel- och tranbärspaj, stuffing och hembakt bröd.

Thanksgiving och politik

Imorgon är det dags för Thanksgiving middag hos oss. Tydligen blir vi mellan 15 och 20 personer så det ska bli kul. Självfallet blir det glögg som välkomnsdrink :)

Och två länk i politik debatten, visserligen är det första editerat till att passa budskapet, men ändå ack så roligt:
Sarah Palin anhängare
Fox news

Radioreklam i USA

Nu äntligen kom jag på det jag tänkt berätta med hela tiden glömmer bort. Yoghurt! Vilken tid det tog att hitta naturell yoghurt utan massa socker och artificiella smaker. Och vilken idiotisk burk; inte ens en liter och man måste skeda upp den till tallriken.

En annan märklig sak här i USA är att radiopratarna själva läser upp reklam. Och ofta har de själva prövat på det de gör reklam för (iaf om man ska tro dem) - det handlar om saker som ögonlaseroperationer, bantningskurer (där de förlorat massa kilo på bara några veckor) och skönhetsoperationer... Märkligt.

Idiot två gånger om (fast den ena räknas som oändlig idioti)

1. I den nyinköpta frysen till labbet ligger följande lapp:
"Remember... Always watch your children at play!
*Tell children about the danger of being trapped in anything that closes
* Search your neighborhood and town for abandoned refrigerators and freezers
Why should I take these precautions?
Because children die each year when they climb inside an old refridgerator or freezer; the door closes and they are trapped inside and suffocate...Usually in less than 10 minutes!" Så...jag hoppas att alla nu lärt sig att alltid sätta en kedja runt och låsa oanvända kylar och frysar där hemma. Men var försktig så att ni inte klämmer er när ni stänger låset!

2. Utställning på campus av en anti-abort rörelse:
Inte nog med att de måste sätta upp varningsskyltar (känsliga bilder) de likställer även abort med folkmord. Och en del av deras utställning är bilden nedan (VARNING! Bilderna kan vara känsliga för vissa! Blunda om du är känslig)

Här likställer de abort med nazizmen och KKK...


Som tur var finns det även människor som värnar om kvinnans rättighet att själv få bestämma över sin egen kropp och att det finns risk för skadliga illegala aborter om abort blir olagligt. Nedan är en bild på utställningen - själva bilderna är inhägnade och under dem stod det två eller tre människor som försökte dela ut information (men det verkade faktiskt inte vara någon där som var intresserad). Den stora folkhopen till höger är de som värnar om kvinnans rättigheter (och det var inte otrevliga - de stod där helt lugnt med egna plakat och gav endast svar på tal då de blev tillfrågade - väldigt väluppfostrade unga människor om jag får säga det själv). Än är hoppet inte ute för Texas.

Har jag börjat att bli amerikaniserad?

En skrämmande insikt: jag har börjat att gilla artificiell luktagott doft. Jag har precis införskaffat en doftspridare som man sätter i eluttaget och sen värmer den upp oljan så att det doftar. Det är inget man märker när man är i rummet, men kommer man in utifrån så är det en svag mango-vaniljdoft som faktiskt är riktigt behaglig. Skrämmande!

Månadens intressantaste sökord

1. tygtratt + katt
2. mitt liv år 2019
3. Ignorans okunskap

Undrar om de fann det de sökte efter...

Julklappsinköp: check

Det här är nog första gången någonsin som jag varit praktiskt taget klar med alla julklappsinköp innan december ens startat. Jag känner mig ganska stolt om jag får säga det själv. Problemet blir nu bara hur jag ska få med mig allt hem på flyget :p

Flera av de saker jag tänkt köpa fanns inte så jag var tvungen att hitta på nya planer. Dock var jag idag väldigt duktig på att trots detta inte komma tomhänt ur en butik (fysisk som virtuell)... Jag kände att jag verkligen behövde en rengöringskräm från O2CH (vem? var? varför?) som luktar precs som Vicks halstabletter så att jag bara vill äta upp den, de där fem filmerna, boken om Zombies, och de röda hörlurarna...

Det är en grej, en observation snarare, som jag tänkt nämna för er här på bloggen en längre tid. Problemet är bara att när jag väl sitter och skriver så minns jag inte alls vad det var jag skulle berätta. Men ni kan ju låtsas att jag berättat om någon konstighet som amerikanarna har för sig, och så kan ni skratta lite gott för er själva och tänka att "de där amerikanarna, de är allt bra udda ibland".

För att göra en lång historia kort

* Jag har lyckats få bort doften och alla fläckar från sängen
* Ludy har nu storstädat, t.o.m. under alla stora mattor och flyttat alla soffor för att kunna dammsuga under dem och det är rent och fint
* Djuren är på hennes rum under natten och dagen


Och idag bakade jag Oreo cookies

Som utlovat

Skofetishm

I fredags begav vi oss till ett Haunted house. Inför Halloween poppar de upp överallt så jag tyckte det skulle vara kul att pröva på. För $30 borde det vara ett bra spökhus...det var det inte alt så har jag blivit härdad av alla skräckfilmer jag kollar på. Inte en enda gång blev jag skrämd eller överraskad. Det enda jag gillade var sista rummet. Där fanns det två svarta uppblåsbara väggar som man sedan klämde sig mellan. Man var helt omsluten av väggarna och mörker. Svårt att förklara dock.

Det finns en tillfällig kostymaffär precis där jag bor. Den är öppen en månad per år. Jag var där för en vecka sen - tre våningar fullproppat med kostymer. Sen var jag där idag, det var praktiskt taget helt tomt. Folk är som galna i Halloween. På lördagen var det party. Lat som jag var så orkade jag inte riktigt att fixa en kostym. Som tur är kan jag bara ta mina vanliga kläder och säga att jag är vampyr. Pricken över iet blev huggtänderna jag köpte för de så extremt verkliga ut. Flera gånger fick jag frågan om de var verkliga.

Min solbränna (!) passade inte riktigt min vampyrlook

Jag hade även på mig mina supersnygga högklackade svarta lackskor med döskallar på, som min underbara pojkvän gav mig i födelsedagspresent. Det var en kvinna på festen som tyckte att skorna var väldigt snygga. Denna kvinna, måttligt salongsberusad, blev även extatisk då jag sa att de lös i mörkret (ja jag ljög - jag kunde inte hjälpa det det bara slank ur mig). Dock hade hon en inte så vanlig böjelse: skofetishm. Hon frågade flera killar om de kunde slicka mina skor medans hon tog ett kort. Som tur var var det ingen som nappade på erbjudandet.

I söndags gick jag till mataffären. Japp, jag gick. Det finns tom trottoar hela vägen (men inga funderande övergångsställen - men men, man kan inte få allt). Det är ganska sällan som bilar tutar i trafiken här. Men finns det en gångtrafikan så hänger folk på tutan, inte för att vara otrevlig utan för att säga hej (eller?). De gillar även att vinka samt att hänga ut genom fönstret och bara skrika. På vägen hem blev jag återigen stoppas av en bilist som undrade om jag behövde skjuts. Det är inte så vanligt att man går här...

Trivia

Jag tog fram mitt hembakta bröd ur frysen för fem dagar sen. Idag var jag tvungen att slänga det för det hade börjat att mögla. Ludy har haft en vit formfranska framme i över en månad. Den är fortfarande supermjuk och utan möggel. Hej tillsatser!

Naturen

Att gå upp vid 05.00 en lördgsmorgon är inte det jag ser fram emot då helgen närmar sig. Men idag var det lite speciellt eftersom vi efter en och en halv timmes bilfärd utan för Houston hamnade mitt i Sam Houston state park. Vi var åtta tappra som började vår hajk, sen efter halva sträckan mötte vi upp med 12 andra. Så helt plötsligt var vi en grupp på 20 personer som gemensamt vandrade i skogen.

Jag ska inte klaga, jag fick se natur och det har jag saknat. Det jag inte visste var att de flesta, förutom vi fem ungdomar, var aktiva hajkare som inte vandrade för att se naturen utan för att gå; snabbt och länge. Jag tror nog aldrig att jag sett äldre människor gå så snabbt... Just det, den detaljen glömde jag att nämna, vi fyra ungdomar som var där drog ner medelåldern rejält.

Eftersom de vandrade så fort hann jag inte riktigt njuta av naturen eftersom jag var fullt upptagen med att kolla så att jag inte trampade på någon giftig spindel, halkade i leran eller snubblade över rötterna som låg längs med marken (10% av vårat sällskap snubblade och ramlade, och ungefär 50% hade minst en blöt sko efter ett misslyckat hopp över nån av alla de bäckar vi passerade). Det jag såg av skogen var intressant, de var blandat lövträd, barrträd, träd med gigantiska taggar på barken, små citrusträd av något slag, bambu samt stora plamliknaden blad. Självfallet glömde jag att fota när vi vandrade, ni får hålla till goda med en bild på träd som jag tog vi parkeringsplatsen innan vi började att vandra.


Det intressanta var att vi vandrade så fort att vi var på väg att köra ifrån en äldre herre som inte hade möjlighet att gå lika fort som alla andra. Tur att han hade sin extremorangea skjorta på sig så att vi kunde tvärbromsa och backa tillbaka då han kom utrusande (snarare sakta gåendes) ur skogen.

Hela promenaden slutade på ungefär två mil.

Födelsedagsfest

Igår var det dags för födelsedagsfest. Vi satte upp en massa belysning inomhus, öppnade upp alla fönster utåt (det var superfint väder igår) och satte ut ljus längs med utsidan av våran lägenhet (lessen för den lite suddiga bilden, jag fick lite bråttom de då första gästerna precis kom, tio minuter innan utsatt tid :p)

Jag bakade en tårta i form av en orm. En del av bottnen var choklad o två delar var vanlj. Första lagret täcktes av björnbärstryffelkräm och andra lagret av svartvinbärssylt. Ormen täcktes sen av vaniljkräm och ckohladmousse.

Dock hände en lite intressant olycka när jag höll på att förbereda ckokladmoussen. Jag smälte chokladen över ett vattenbad på spisen och den stod fortfarande kvar i vattenbadet då följande händer. Jag har kvar lite saft från björnbären, som jag häller ner i chokladen. Jag vet inte om det var saften, eller om det vid det här laget hade blivit för varmt så att något hände med chokladen: men smeten blev direkt alldeles hårt (men fortfarande mjuk). Jag tyckte det var dumt att slänga bort den så jag tillsatte lite jordgubbs essens som jag av en slump hade hemma och rullade små bollar av ckokladen. Jag räknade med att den skulle stela och bli hårda bollar eftersom jag varken tillsatt grädde eller smör. Men till min förvåning höll de sig lagom mjuka, precis som chokladtryffel. Och vips hade jag gjort världens godaste jordgubbstryffel som flera personer frågade om receptet på!

Tre partyflickor

En olycka händer så lätt. Tur att det finns miljarder olika sprej att spreja på mattan för att få fläcken att helt magiskt försvinna

Jag i mitt hår för kvällen. Helt passande fick jag en röd fjäderboa i present. (Jag är inte så blek som det ser ut, det måste vara blixten som spökar)

I lördags försökte jag mig på att ta en promenad till posten. Efter 20 minuter gav jag upp och hämtade bilen. Den här staden är inte alls gjord för gångtrafikanter. När det väl finns trottoarer, väldigt sällan, så kan de sluta mitt i en rabatt. Hur tänkte de där egentligen?

Halloween närmar sig med stormsteg. Förra veckan var jag i en gigantiskt trevåningsaffär som säljer Halloweenprylar och enbart är öppen två månader om året (hur nu det kan gå runt). Idag pysslade Ludy och jag och skar pumpor - jag blev riktigt nöjd med min om jag får säja det själv.

Vi började med tre pumpor

Vi hann bara göra två. Ludys är monstret i fönstret medans jag gjorde häxan

Min pumpa i närbild

Av misstag så har Charlie, hunden, blivit lite smått utstött idag. Först glömde Ludy henne ute på gården i en halvtimme (hur man nu kan göra det) sen råkade både Ludy och jag trampa på henne. Stackars skrutt!

De gör så att vi är säkra på labbet

Into nog med att man måste ha heltäckande skor och långbyxor (alt. långkjol som täcker hela vägen ner) bara man befinner sig i labbet (oavsett om man labbar eller bara sitter vid sitt skrivbord och skriver eller läser). Nu ska vi även bli utbildade i hur vi sätter på oss en ansiktsmask så att den sitter tätt då vi ska jobba med östogen. Japp, ni läste rätt; så fort vi tillsätter östrogen till en platta eller flaska, eller en tar en behandlad platta till mikroskåpet så måste vi ha ansiktsmask. Vi påpekade att vi jobbar med extremt låga doser och att man naturligt har östrogen i kroppen. Men det spelar ingen roll, man ska ALLTID ha mask på.

The land of bureaucracy

Tänk er en tallrik med solvarma svenska jordgubbar och mjölk. Sen tar du en hammare och bankar sönder jordgubbarna och står där med en salig blandning av mosade jordgubbar, mjölk och porslinssplitter. Ungefär så känner jag mig just nu. Byråkratin här är avskyvärd. Man tror att när man väl lyckats ta sig igenom allt papperarbete när det gäller visum och även fått sitt sium, så är man säker. Men tji fick jag. Min skola har nämligen som policy att skriva ut mitt DS-2019, pappret som är grunden för mitt visum, ett år i taget för att sedan förlänga det för ett år. Detta innebär att jag fått visum för ett år.

Eftersom jag ska hem i jul tänkte jag att det är prakiskt att förnya mitt visum då, istället för i mars då mitt nuvarande går ut. (Man måste ju lämna landet för att förnya visumet). Det är nämligen såhär; så länge man har ett giltigt DS-2019 får man befinna sig i landet, även om man inte längre har ett giltigt visum för visumet ger bara inträde i landet. Så om jag lämnar USA efter att mitt visum gått ut, men då jag fortfarande har ett giltigt DS-2019 så får jag inte komma in i USA igen. Jag får befinna mig i landet - men de släpper inte in mig.

Det är "jättenekelt" att förlänga mitt DS-2019 ett år. Med jättenkelt så betyder det ytterligare blanketter att fylla i och underskrifter att få tag på. Problemet är att det är samma blankett jag fyller i som då jag första gången fick mitt appper, vilket gör att frågorna är konstiga att besvara (datum som skall täckas av DS-2019: är det datumet från när jag vill ha förlängt, datumet från när mitt går ut eller datumet då det första började att gälla?). Och underskrifter...jag vet inte vem som ska skriva under och jag får inte hjälp från någon här på jobbet eftersom de har noll koll o anser att det inte är deras arbetsuppgifter.

När jag väl fått ett förlängt DS-2019 måste jag återigen bege mig till ambassaden med exakt samma papper som sist då jag sökte och betala alla avgifter igen. Förutom att jag måste ange att jag bor i USA och jobbar i USA...om jag nu ska ange det, jag ansöker ju om ett visum att få åka till USA... Gaaah. Man kan bli galen för mindre!

Och när jag kommer tillbaka till USA...då måste jag fixa med mitt körkort. Körkortet är giltigt i flera år till, men på körkortet står även min visumstatus som går ut i mars.

Big brother

Jag var hemma en natt i Sverige innan det var dags att flyga tillbaka till Houston. Det börjar bli löjligt med alla säkerhetskontroller. Det började redan i kön till incheckningen. Alex fick inte stå bredvid mig i kön då detta var ett "avspärrat" område. Sen blev jag, innan jag fick komma fram till incheckningsdisken, frågad massa frågor om jag packat själv etc.

Efter incheckning och säkerhetskontroll så var det ytterligare en kontroll precis innan gaten. De frågade om man packat sitt handbagage själv och om man fått något av någon sedan dess att man checkade in (fem minuter tidigare). Sedan blev jag utvald och de gick igenom mtt handbagage. All elektronisk utrustning var jag tvungen att starta så att de kunde försäkra sig om att jag inte hade någon bomb på mig. I smyg blev jag lite lycklig när kvinnan som gick igenom mitt bagage råkade trycka fingret rakt in i mitt mjuka saftiga päron.

Vi mellanlandade i USA denna gång. Som vanligt är det en massa papper som behöver fyllas i. Jag blev osäker på vad jag skulle fylla i när jag kom till rutan "Country of recidence"; jag är ju inte amerikansk medborgare men jag bor trots allt i USA. Eftersom jag inte ville att det skulle bli fel tänkte jag fråga i passkontrollen. Först frågade jag kvinnan som kontrollerade att jag ahde Visum då ajg fyllt i en inreselapp som kräver visum - hon hänvisade mig till tulltjänstemannen. Jag frågade tulltjänstemannen och han visste inte riktigt och svarade tillslut med "I guess you can write USA". Vad bra att de instiftar massa krångligt papperarbete som de själva inte vet hur man ska fylla i.

Sen var det dags att ta sitt incheckade bagage och gå igenom säkerhetskontrollen. Självklart blev jag "slumpmässigt" utvald igen och jag var tvungen att gå till en separat kö så att de kunde scanna mitt bagage. Sen fick jag äntligen checka in bagaget, gå till flyget, flyga, ta mitt bagage, vänta på shuttlebussen i 40 minuter, åka med en chafför som kör galet vilse och tillslut komma hem för att bli påhoppad av en överexalterad hund. Trevligt att nån här har saknat mig :)

Kroatien

Sen var det dags för en veckas EMBO konference i Cavtat/Dubrovnik i Kroatien.

Cissi och jag kommer ner en dag innan det hela börjar. Det fanns två hotell att välja på; hotell Croatia där konferencen hölls samt hotell Supetar, båda var samma kedja. Det andra var hälften så dyrt, så vi hade valt detta. På flygplatsen skulle vi bli hämtade av hotellet. Vi möts av en skylt som säger "EMBO Hotel Croatia" V förklarar att vi ska till Supetar, varpå mannen säger att han endast blivit ombedd att köra gäster till Croatia. Han säger att vi kan få följa med om det fanns plats i bilen. Inte helt förvånande var det enbart två av de åtta passagerarna i bussen som sen skulle till hotel Croatia.

Vi tänkte att det var en bra idé att komma tidigt för då skulle man få det bästa rummet. Jo tjena! När vi kommer in på det trånga och mörka rummet ser vi att det endast finns en dubbelsäng. Vi går ner till receptionen och klagar och får faktiskt ett twin rum (som vi beställt). Det lustiga är att sängarna är placerade så att man sover skavfötters.

Det var sagt att det skulle ta tio minuter att gå från vårat hotell till det där konferencen hölls. Det var bara en vik mellan oss och det såg ut att vara 30 minuters väg. Vi har inget internet på vårat hotell så vi traskade iväg till det stora fna lyxhotellet. Det var nog bara 15 minuters promenad, men det arrangörerna glömt att nämna var den 127 trappstegen upp till hotellet. Det andra hotellet är skitfult på utsidan, grå betong i härlig kommunistanda, men insidan var vräkig onödigt stor och alldeles...alldeles underbar.

Utsikten från det fina hotellet

Men å andra sidan var det inte så otrevligt precis utanför vårat hotell heller. Och vi bodde trots allt i byn med alla de små restaurangerna och cafeerna.

När de andra från KI sen kom dagen efter visade det sig att de gratis blivit uppgraderade till det fina hotellet. Nu när jag tänker efter blev i princip ALLA uppgraderade till det hotellet, förutom vi. Så, det lönar sig inte alltid att vara först.

En eftermiddag var avsatt för utflykt till Dubrovnik. Vi skulle först åka båt, och eftersom Cissi och jag var lite tidiga i hamnen gck vi och letade efter båten. Det var en stor tvåmastare två däck - jättefin. Vi tänkte att vi kunde lika gärna gå på och få en bra plats... Men tji fick vi - återigen fick vi lära oss att det inte alls lönar sig att vara tidig. Vi fick gå på båten, och gå igenom den till en sketen liten turist båt som låg bunden precis utanför den stora fina. De fyllde nämligen på den lilla först. Vi tröstade oss med att vi iaf skulle komma först fram eftersom v fick åka först. Haha - strax därefter blev vi omkörda av den stora fina båten.

Den fina båten. Jag glömde dock bort att ta kort på våran eka.

Innan vi kom fram till Dubrovnik stannade vi på en liten ö precis utanför. Det hade legat ett kloster på ön, och de hade en botanisk trädgård med växter från USA och Australien. Trädgården var riktigt häftig att se.

Man ser Dubrovnik i bakgrunden

En kaktusblomma.

En helt naturlig bild med mig bland en massa kaktusar samt ett kaktusträd. Det är lite kul att jag måste åka ända till Kroatien för att få se växter som kommer från samma land jag bor i.

I Dubrovnik hade de någon slags festival så det kryllade av folk utklädda i historiska kläder kläder.

Gatorna är gjorda av sten och de glänser som om de vore våta.

Hamnen i Dubrovnik

Fördom besannad: Hundar är inte människor, även fast vissa människor verkar vilja tro det

En sista sak innan jag slutar för idag. I samma shuttlebus som jag tog till flygplatsen satt en dam med sin hund. Hon var en sån där typisk pepparkakskvinna; alldels för solbränd och rynkig, samt de tillhörande rosa klorna. I sitt knä hade hon en stackars brunorange Chiwawa. Anledningen för att jag säger stackars är för att den hade en rosa klänning (som uppenbart skar sig mot hennes päls) samt ett pärlhalsband! Tyvärr var min kamera nedpackad i väskan så jag kunde inte dokumentera det hela.

Men, poängen är; jag hade en fördom att det finns många knäppa amerikanare som mer än gärna spökar ut sin hund som att den var en människa. Fördom besannad!

En liten parentes

Jag upptäckte just att någon har lyckats hitta till min blogg genom att söka på "mitt kiss luktar bränt". Andra saker som lett folk till min blogg är "" gråa converse", "mitt liv i usa med min kärlek", "matförgiftning av kräftor" samt "texten på nej så tjock du blit".

Och på tal om Converse så köpte jag ett par nya svarta Converse idag. Mina gamla bestod av hål som var sammansatta av några trådar.

En sväng förbi Tyskland och Sverige

Jag har varit inaktiv här på bloggen lite väl länge nu. Det beror på att jag tog en sväng till Tyskland för att dansa, en sväng till Sverige för att läsa en kurs och en sväng till Kroatien för en konference.

Märkligt nog var flybiljett billigare USA-Sverige-Kroatien-Sverige-USA är att åka direkt till Kroatien. D.v.s. innan byråkratin på universtetet gjorde att det blev en fördröjning på 6 veckor innan jag fick godkänt att köpa biljetter, som då hade gått upp avsevärt i pris.

I Sverige var jag en dag innan det var dags att åka på Qbase i Tyskland över helgen.

Här är vi fortfarande på flygplatsen och laddar upp. Flickadrickan och den tillhörande hula-hula kransen tillhör faktiskt min pojkvän, själv dricker jag en Red bull. Detta är taget när vi fortfarande är lyckligt ovetandes om taxi-letandet som står framför oss.

Precis som förra året var det kaos med alla människor som ville till festen. Vi kommer på den geniala ideen att börja gå mot festen för att stoppa någon mötande taxibil, före alla andra miljarder människor som också väntade på en taxi vid flygplatsen. Dessvärre mötte vi inga taxibilar. Men efter ca 15 minutes promenad blir vi stoppad av en funktionär som säger att en buss skall komma och plocka upp oss. Det kommer en tom buss i riktningen från flygplatsen mot Qbase. Vi vinkar åt honom för att göra honom uppmärksam på att vi står där (nu är det nog inte så lätt att missa en grupp med 20 rejvklädda människor mitt i den tyska idyllen). Han vinkar glatt tillbaka och kör vidare. Denna procedur upprepas två gånger med två andra bussar. Vår räddning blev en taxibil som kom körandes.

Qbase utspelar sig utomhus i ett antal öppna bunkrar på den nedlagda militärflygplatsen i Weeze. Musiken var jättebra, det var fullt med folk, det var sol och jag var överlycklig (speciellt runt fyra på morgonen) för att de som muddrade mig missade mitt paket med våfflor och sylt.

Om jag bara varit längre så hade ni fått se ett kort med ett fält med människor som bara växer bakåt. Istället blev det ett kort med några människor på. Här är även en bild på oss (framför baja-majan kanske inte är den festligaste platsen, men nu råkade det vara det enda kortet jag har av oss tre)

Jag muttrade lite om att de skurit ner från 16 timmar till 14 timmar från förra året. Men när klockan närmade sig fyra, det småduggade och var ganska kallt kände jag att det inte var hela världen att festen bara höll på till sju och inte till åtta.

Det första är en bild innefrån en av bunkrarna. Den andra bilden är Peter, Alex och jag. Som vanligt måste jag vara i centrum.

Alex och jag sov sedan en natt i Weeze; vi var med om massa vilda äventyr, som att ta en promenad i den söndagsstängda byn, hitta en restaurang som öppnade innan fem samt köpa alla godissorter i automaten vid järnvägsstationen.

I Stockholm hann jag med en kurs i stamceller och bioinformatik, vin på en utomhusservering, lunch och fika med mormor, bio, Vampire lounge, middag med föräldrarna, besök hos Alex kusiner, öl och whiskey mässan, fika, möte på KI och träffa massa av mina underbara vänner. Tyvärr hann tiden, som vanligt, inte till för att hinna träffa alla. Hoppas vi ses i jul!

Andra delen på min resa, den i Kroatien, kommer antagligen morgon.

Puss på er!

Nyfiken i en strut

Nu sitter jag och väntar på att tiden ska gå. Om en halvtimme kommer en shuttle buss och plockar upp mig till flygplatsen.

En betraktelse jag gjorde igår: Folk är så sablans nyfikna!!! Igår morse var det jättemkt köer, tidigare än det brukar bli kö. Jag tänkte att det antagligen var någon bilolycka som blockerade ena körfältet. Jag var nästan rätt... Det var en bilolycka, men i den andra körriktningen. Folk var bara så sablans nyfikna att de var tvugna att bromsa in och titta, därav kön. Precis efter olycklsplatsen försvann hela bilkön. Sen när jag skulle hem var det samma sak bortsett från att det den här gången inte var en olycka, utan folk som hängde upp banderoller på en bro som går ovanför motorvägen. Hur orkar folk vara så nyfikna?

Nära-döden upplevelse och en (halvamerikansk) dag på stranden

Jag var med om en nära-döden upplevelse för några dagar sen. Eller egentligen var det inte jag som var det, utan Charlie. Och jag tror inte att man kan klassa det som nära döden...fast iof om det hade gått illa hade jag kanske ändå varit nära döden då jag hade varit tvungen att berätta det för Ludy...

Det som hände var att jag tänkte njuta av en Delicatoboll framför något skräpprogram på TV. Jag la Delicatobollen på en tallrik som jag sedan ställde på bordet bredvid TVn. Jag gick sedan för att hämta min mobil som jag hade i mitt rum. Mitt hjärta hoppar över minst tre slag när jag går tillbaka till vardagsrummet och ser ett tomt fat hånstirrandes mot mig. Det tar några sekunder innan min hjärna hinner koppla ihop att det antagligen är hunden som tagit chokladbollen. Nu vet jag inte hur mycket teobromin det finns i en choklad boll, men jag inser att det är tillräckligt mycket för att göra mig nervös då Charlie är en ganska liten hund. Några sekunder senare ser jag henne lyckligt gnagandes på en Delicato boll. Jag lyckas rädda bollen ur hennes gap innan hon hinner ta sig en tugga av den (de hundögonen då jag tog Delicatobollen från henne var inte att leka med).

I går åkte jag och några personer till stranden. Målet blev Free port surf side beach som ligger ca 1.5 h utanför Houston.

Min barndom med att gå till stranden består av en handduk, varm blandsaft och Mariekex. Houstonianer har ett heeeeeelt annat sätt att gå på stranden. Jag förstår numera varför de behöver pick-up truckar. För det första parkerar man på stranden. Nu menar jag inte 20 meter från strandkanten, utan PÅ stranden, två meter från vattnet. När de väl lyckats parkera sina monsterbilar börjar "det stora strandäventyret". För att "det stora strandäventyret" skall bli lyckat behöver man följande ingredienser:
* Ett partytält, ev även en presenning som man spänner mellan partytältet och pick-upen
* Plastbord och stolar (här kan man välja lite mellan olika stolar som till exempel vanliga trädgårdsstolar, solstolar eller campingstolar - självfallet har barnen egna små stolar)
* Har man småbarn kan man även ta med hela lekhagen
* Flera kylväskor (minst en fylld med öl)
* Grill
* Kopiösa mängder med mat
* Musik (man oroar sig inte för att störa grannen - om grannens musik är högre så höjer man volymen för att överrösta dem)
Jag tog en promenad åt ena hållet - efter 30 minuter vänder jag, och då hade jag inte sett slutet av stranden (eller pick-ups)

Vi valde att vara lite halvamerikanska så vi hade med oss ett partytält (som vi fick gräva ner för att det inte skulle blåsa bort) samt kylväskor (med vatten). Vi fick lite konstiga blickar av amerikanarna, där vi låg på marken på våra badlakan.
Det blev en behaglig dag då det var lite småmulet och således inte för varmt. Vattnet var ca 25 grader vilket var perfekt då man behövde svalka av sig.

Kvällen avslutade vi på en Columbiansk restaurang.

Socialt umgänge

Jag har varit rikigt upptagen på socialiseringsfronten den här veckan. I torsdags hade doktorandföreningen på universitetet sin första after work för terminen. Vi var runt 20 personer som gick till ett mexikanskt ställe där vi åt och drack och hade trevligt. Jag pratade med flera av dem om att jag tyckte det var lite tråkigt i Houston och att jag inte kände så många. Detta resulterade i att jag fick en lunchinbjudning av en tjej och medbjuden till football premiären nu på lördag. På fredagen kom även en tjej jag träffade på torsdagen upp till labbet och frågade om Philip och jag ville med till stranden i Free port, ca 2 timmar utanför Houston nu på söndag.

Så i fredags var jag hemma och satt framför datorn och pratade med min älskling i fyra timmar. Idag tog jag först Stella för att besiktiga henne. I USA har man två klistermärken på framrutan, ett säger när besiktningen går ut och ett när registreringen för bilen går ut - två helt olika datum. Man måste själv hålla koll på när man ska ta bilen för inspektion, man får ingen påminnelse i brevlådan.

Efter att Stella godkänts åkte jag till Target och köpte en ny dammsugare, eftersom vi varit dammsugslösa i två veckor. Det har varit ett projekt att hitta en billig men bra dammsugare. Jag har tyvärr insett att jag behöver köpa en sån stor klumpig som vi hade - de vi är vana vid i Sverige fungerar inget bra på heltäckningsmattor. Efter att ha dammsugit hela lägenheten behövde jag tömma behållaren för allt som sugs upp. Det känns iaf väldigt rent nu (speciellt när jag använt mig av doftsprejen som även eliminerar odör).

Sen begav jag mig till matchen. Men innan matchen var det dags för så kallad tailgate. Det kändes som att gå rakt in i en collage film. På parkeringsplatsen hade alla slagit läger med partytält, kylväskor överfyllda med öl samt grillar och massa mat. Vissa personer hade suttit där sedan nio på morgonen. Folk hade DJ-utrustningar med sig, de bredvid oss satt och spelade domino. Jag kom dit två timmar innan och åt lite BBQ och drack en öl. En väldigt fascinerande öl - eller snarare burken (ölen var kall och läskande, men smakade inte mycket alls). Fjälltopparna ändrade färg från vita till blå då ölen var tillräckligt kyld. "Cold activated can". Var annars än i USA kan man hitta sådant?

Matchen var tre timmar lång. Jag har insett att football inte är min grej. Det är för mycket då inget händer. Jag kollade bara de första 20 minutrarna, sen satt jag och pratade med människor runt omkring istället. Football är nog perfekt på TV; man kan dricka öl, laga mat och inte alls vara speciellt koncentrerad på matchen. Nej, tacka vet jag vanlig fotboll.

Den ultimata manualen för hur man kör bil i USA, version jag vet inte vad

Jag har hört att det klagas på att jag uppdaterar min blogg för sällan. Idag har jag...jobbat. Sen gick jag hem. Det var min dag, inte mer spännande än så. Eller, jag gick ut med Charlie också. Hon bajsade. Ludy har inte köpt några nya hundbajspåsar så jag fick använda mig av en från Webhallen. Tack för den älskling.

Jag kan ju prata lite mer om trafiken här, eftersom den är en stor del av min vardag. Ibland (läs: jämt) bildas det långa köer som helt plötsligt löses upp och försvinner. Det finns ingen synlig orsak som poliskontroll eller bilolycka (så fort de ser en polisbil lägger de sig ungefär 20 km/h under hastighetsbegränsingen; och bilolyckor - folk älskar att köra förbi riktigt långsamt och hoppas på att få en glimt av lite blod), utan köerna bara är där. Sen är de borta. *poff* En skillnad från att köra bil i Sveige är också att i Sverige har man gärna blicken en bit frammåt på vägen när man kör. Gör man samma sak här kommer bilen att bli kvaddad innan man ens hunnit ut från garageuppfarten. Här har man blicken precis framför sin bil. Och för att bli äkta amerikansk så ska man gärna samtidigt prata i mobiltelefon, svänga när det behagar och inte använda blinkers.

Ooooo en väldigt trevlig sak som hände mig i förrgår när jag var ute med Charlie. Jag träffade en annan hundägare ch vi pratade en stund. Mitt i samtalet säger hon "So, where from England are you?" Wohoo, jag har fortfarande inte anammat den amerikanska dialekten (jag väljer här att helt bortse från kvinnan från Methodist som var helt övertygad om att jag var amerikanska och att när jag pratade om att "vi" kom från Sverige så menade jag de andra i gruppen).

Okej då...lite amerikaniserad

Ludy lagade en amerikansk middag till oss bestående av corn dogs på pinne, och sen följt av macaroni and cheese. Jag måste faktiskt erkänna att corn dogs var gott - och jag tror det är ännu godare när man köper det på tivoli


För övrigt så har det blivit bättre här hemma. Hon går ut oftare med Charlie, det gör även jag (dagliga promenader). Och Charlie är fortfarande förbaskat söt. Det är helt omöjligt att vara arg på henne.