Hundvakt

Min rumskompis är bortrest hela veckan och jag sitter hundvakt åt de små liven. Jag må säga det - kräsna små individer. Som hundvakt får man räkna med flertalet mindre angenäma uppgifter. Bl.a. att bli brutalt väckt strax innan fem på morgonen för att servera dem frukost (uppvärmd ska den va till på köpet). De är definitivt smartare än vad man tror; de vet precis var och hur de ska ställa sig och lägga hela sin tyngd för att optimera uppvaknandet genom smärta - mage och bröst är extra populära.

Kvällspromenaden är också ett äventyr. Vi vet redan sen innan att Franklin har en förkärlek för mat. Eller egentligen allt som får plats i munnen - oavsett om det är ätligt eller inte. Augusten å andra sidan - han är extremt duktig på att hitta gamla benrester eller kycklingvingar (hur det kan finnas så mycket benrester och kycklingvingar häromkring är dock ett mysterium). Bara för att det är mat betyder det inte att han inte blir sjuk av det så man måste snabbt fånga in honom och stoppa in fingrarna i munnen för att dra ut benresterna, då han är sablans envis med att behålla det han hittat. Han får alltid en förnärmad uppsyn då man tar ifrån honom hans gamla halvruttna ben, ungefär som att han inte förstår varför han får skäll när han själv bidrar med mat till hushållet.

Tillbaka till Franklin: han hittar exakt allt som inte är mat. Pinnar, stenar, kottar, svampar, papper... You name it. Idag tittade jag bort för en sekund för att då jag vänder mig tillbaka mot honom inse att han står med ett belåtet flin i ansiktet och en torkad bajskorv utstickande ur ena mungipan. Det var då självaste, tänker jag samtidigt som jag måste dra ut den torkade korven ur hans mun. En minut senare ser han lika lycklig ut igen, med ånyo en ny hundskit, och ett ännu större flin i ansiktet. Jag är helt övertygad om att han gör det med flit, bara för att jävlas lite som hämnd för att jag släpar ut honom på alla dessa kvällspromenader, om han själv fick välja skulle han sova hela tiden. Han vägrar självfallet släppa sin trofé och jag måste återigen bända isär hans käke för att få åtkomst till hans senaste "mat"-erövring. Jag förstår inte ens hur han lyckas, han måste vara snabbare än blixten. Jag vet ju hur bra han är på att äta allt han ser, så jag försöker att konstant ha ögonen på honom. Sen tittar jag bort en stund och vips står han där som en idisslade ko och njuter av och tuggar på sin torkade matrest.