Baton rouge

Vi kom ihåg att stanna i Alabama denna gång och passade på att äta lunch på ett sushiställe. I missisippi stannade vi för ett toabesök och kaffe. Vårt stopp för eftermiddagen och natten blev på ett gammalt sockerrörsplantage i närheten av Baton Rouge. Vi var definitivt de yngsta besökarna för dagen på Nottoway plantation.

Var är Alex?

Var är Karin?

Vi fick en guidad tur av huset och det var minst lika pampigt på insidan som på utsidan.

Vi bodde sen i ett rum i Boys wing. På samtliga hotell vi varit på har sängen haft galet många kuddar, men detta rum tog nog priset då halva sängen togs upp av kuddar. Rummet i sig var väldigt fint och jag kan tänka mig att det är extra mysigt på vintern eftersom det fanns en öppenspis framför sängen.

Vi åt middag i deras restaurang och det bådade gott då restaurangen i sig var väldigt vacker och ljus, och vi blev placerade bredvid de stora fönsterna som blickade ut över ägorna (och kyrkogården). Dock var servicen väldigt långsam och när man tillslut fick maten efter lång väntan var köttet alldeles för torrt. Det hela var nästan i stuk med Lill-Stugan :p

Min pärla

Utvilade nästa dag begav vi oss på vår sista etapp. Vi hade hunnit köra i ungefär två timmar, och hade lite drygt tre timmar kvar till Houston. Mitt hjärta håller på att stanna då jag inser att polisbilen som nyss stått parkerad på väggrenen nu helt plötsligt blinkade på mig. Jag har aldrig blivit stoppad av polisen förut eller ens fått en parkeringsböter - så gissa om jag blev nervös. När jag stannade och polisen bad mig komma ut ur bilen var jag så nervös att jag knappt kunde prata. Han bad mig att stiga åt sidan - nervös som jag är trampar jag tre meter in på gräset, halvägs in i skogen varpå han förklarar att jag inte behövde gå så långt utan att han bara ville att jag inte skulle stå så nära körbanan. Han presenterade sig sedan med sitt namn och frågade om jag visste hur snabbt jag körde. Varför frågar de det egentligen? Det är ju knappast så att de skulle släppa mig om jag sa att jag körde under hastighetsbegränsningen. Iaf fick jag en fortkörningsböter. Min första fortkörningsböter.

Ni kanske undrar på hur mycket detta kalas slutade på? Det gör nämligen jag också! Jag frågade honom hur mycket bötern var på varpå han svarade att han inte visste. Han var nämligen en state trooper och jobbar i flera countys som alla har olika avgifter. Han fortsatte sedan att säga att jag iaf kört för fort i det county i Louisiana han jobbade i som hade lägst avgift, även om det kanske inte skulle kännas som det. Deras otroligt korkade system går inte ut på att jag får en räkning i brevlådan - nope, det går ut på att JAG kontaktar dem om TVÅ VECKOR för att få veta hur mycket jag är skyldig dem och hur jag ska betala det. Det är nämligen så att då man får bötern får man automatiskt ett datum och tid då man skall inställa sig i rätten för att betala sin böter. I och med datumet för att insälla sig i rätten har de underrättar en om bötern. Vill man däremot inte köra fem timmar för att betala en böter kan man skicka den på posten (säker som en check i ett vanligt kuvert), men man måste själv ta reda på hur mycket och vart man ska skicka den och det tar två veckor för det att processa bötern och räkna ut hur mycket det kommer att sluta på.

Han var dock väldigt snäll och förklarade hur jag skulle gå tillväga och vem jag skulle ringa och prata med. Han la till att de är väldigt snälla och hjälpsamma så jag skulle inte oroa mig :p Jag har hört massa elaka historier om just state troopers, att de kan vara elaka och nästintill våldsamma. Men trots omständigheterna måste jag ändå säga att han var väldigt trevlig och hjälpsam.

Inte det bästa avslutet på semestern, men det hade trots allt kunnat vara värre. En böter är inte hela världen. Resterande tid tillbaka till Houston körde jag extremt lagligt - inte en miles/h över hastighetsbestämningen. Och varenda bil och lastbil körde såklart om mig.