Resan hem var så otroligt lång och kändes som en evighet. Först flög jag till London där jag fick vänta i fyra och en halv timmar. Efter det flög jag med American airlines till Dallas. Jag föredrar att sitta i gången, men nu hade de lyckats att boka in mig vid fönstret bredvid en extremt bökig kille Jag vet inte vad han letade efter, men han satt hela tiden och grävde i stolsfickan och slet i en plastpåse. Sen somnade han och jag var instängd och för artig för att väcka honom för att gå på toa.
När jag landade i Dallas var det inte heller tal om att gå på toa för jag hade bara två timmar på mig att gå igenom immigration, hämta min väska, gå igenom säkerhetskontrollen, lämna in väskan igen coh ta tåget till en ny terminal. Det var extremt irriterande vid immigrationsdisken för kön för icke-amerikanare var lång och det var endast en person som jobbade där. Varje gång det kom någon i rullstol så hade de företräde. Gaah! Iaf hann jag med flyget, lite tack vare att en från personalstyrkan var försenad.
Väl framme i odrägligt varma och fuktiga Houston blev jag hämtad av Alexas kompis. Sen var det bara att duscha och stupa säng.
Det känns så tomt här nu. En lägenhet jag trivs med, men det är ändå inte min lägenhet. Det är för varmt och fuktigt ute, jag saknar alla mina vänner och min familj i Sverige och framför allt saknar jag min ängel. Tur att min kudde är kramvänlig. Första veckan efter att jag kommit tillbaka är alltid den jobbigaste för minnet av underbara Stockholm med vänner, familj och pojkvän ligger fortfarande färskt i minnet. Så småningom bleknar det och jag kommer in i den vanliga vardagliga lunken. Men än så länge är det lite tomt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar