Jag vet att jag inte är superkort, men inte heller speciellt lång. Jag vet även att jag lider att liten-hund-syndromet. Med mina 163 centimeter betraktar jag min omvärld ur en liten hunds perspektiv, det vill säga jag anser att jag är lika stor som alla andra. Jag blir lika förvånad varje gång jag ser ett kort på mig och min pojkvän där halva hans överkropp är med medan mitt huvud sticker upp längs ner i kanten. Jag har alltid varit kort, och borde således ha lärt mig vid det här laget att de flesta människorna i min omgivning är längre än mig. Men jag lever i min lilla bubbla där vi alla är av samma längd.
Det finns två tillfällen som jag minns, då jag verkligen tänkt på min längd. Den första gången var när jag var på en Dir En Grey konsert och hade hamnat ganska långt bak lokalen. Helt plötsligt insåg jag att jag trots min position från scenen såg extremt bra - det var ingen som skymde min sikt. Herregud vad alla var korta där (det kan vara kombon av att de flesta som var där var 14-åriga asiater).
Andra tillfället var igår då jag var på Pub Anchor. Jag vet inte om jag missat memot eller så, men det måste varit jättemänniskornas årsmöte. Varenda brud som var där hade sina bröst i samma höjd som mitt ansikte - även om man som kort skulle ha extrem push-up så är det fysiskt omöjligt att få en sån brösthöjd utan att själv vara avsevärt längre än mig. Jag har aldrig känt mig så kort som då.
Förresten, när blev KGB så ute? Helttomt vid midnatt en lördagskväll. Jag kände mig lite som en person som legat nedfryst i flera decennier och vaknat upp helt desorienterad och fortfarande helt övertygad om att Rick Astley är coolaste killen på denna jord (Alt varit utflyttad i mer än två år och kommer tillbaka och fortfarande tror att KBG is the place to be en lördagskväll).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar