Tre veckor kvar

Jag är så kluven över det faktum att det bara är tre veckor kvar. Jag längtar så efter att flytta hem; att träffa vänner och familj, den svenska sommaren, inte galet varmt, svensk mat, min lägenhet, existerande lokaltrafik... Men samtidigt har det börjat sjunka in att jag flyttar om tre veckor, och jag har så sakteligen börjat inse att det finns ganska många saker som jag kommer att sakna (mer om det i ett senare inlägg). Alla dessa känslor är sedan blandade med ångest.

HUR SKA JAG HINNA! Det är fortfarande så mycket jag har kvar att göra på jobbet. Massor med experiment som alla involverar celler - så det spelar ingen roll om jag jobbar dygnet runt eftersom cellerna växer i sin egen långsamma takt. Transfektioner, proliferationsstudier, Western blots, ligandbehandling, qPCR, dataanalys, pathway-studier. Gaaah. Till på köpet måste jag nånstans ta tag i att börja packa alla mina ägodelar samt ta Stella till bilmecken och kolla om något behöver fixas innan Sverige eftersom det är så mycket billigare här. Utöver detta borde jag även vara social med mina vänner eftersom jag inte vet när jag kommer träffa dem igen. Så mycket jag vill, så mycket att göra, och så lite tid.

Men samtidigt ser jag fram emot att flytta hem och få ha ett normalt förhållande där jag bor en kvarts promenad bort från min pojkvän (världens bästa för övrigt, inte många klarar av att vänta så länge). Mer tid isär, två år och tre månader, än tillsammans är jobbigt och det är så skönt att äntligen se slutet på distansen. Tre veckor kvar...