Det har varit glest mellan inläggen, och jag vet inte hur många fler det kommer att bli heller. Mitt liv just nu kan summeras med jobba-packa-sova. Jag måste avsluta alla experiment, samt sätta ihop en timmeslång presentation till fredagsmötet. Utöver detta är det massa pappersarbete som måste fixas.
Förra veckan fick jag gå till Internationella studentkontoret för att hämta ett papper som skall fyllas i att jag åker hem tidigare än datumet på mitt DS2019. Självfallet finns inte dokumentet att ladda ned från deras hemsida, utan jag behövde gå dit för att hämta det, gå tillbaka till labbet för att få en påskrift av min handledare, sedan traska tillbaka igen för att vänta i tio minuter (trots att det inte var nån annan framför mig i kön) för att få lämna in det.
Jag ringde även Trafikavdelningen för att höra hur jag skall göra med mitt parkeringstillstånd. De sa att jag kunde komma in en vecka innan och lämna in det och få ett tillfälligt tillstånd. Så jag traskade dit, 15 minuter i 35 grader värme med jeans och långärmat (det är ju svinkallt inomhus)...för att få veta att jag kunde få det tillfälliga tillståndet en dag innan, eller samma dag som jag slutar, men inte redan en vecka innan.
Igår kändes det mest som att jag sprang mellan olika personer med diverse dokument som skulle fyllas i och skrivas under. Det positiva är att detta skall leda till att jag får ha kvar mitt konto här vilket innebär att jag kan komma åt programmen jag jobbar med via VPN när jag är i Sverige. Detta är alltså en underbar nyhet, för det innebär att jag inte behöver hinna klar med all dataanalys denna vecka, utan kan fortsätta med det även i Sverige.
Vad mer... För några veckor sen var det som sagt strömavbrott. Då jag gick till kontoret stötte jag på en granne och vi började prata. Han undrade hur länge jag bott där och var förvånad över att han aldrig sett mig. I söndags tog jag en kvarts rast från packandet och gick till poolen (och nu menar jag verkligen en kvart, för jag höll på att smälla av av värmeslag). Där mötte jag en annan granne som undrade hur länge jag bott där, och även han blev förvånad över att han aldrig sett mig. Vad är det egentligen att bli förvånad över? Jag sover, äter frukost, går till bilen, kör till jobbet, jobbar, kör hem, går ur bilen, lagar middag. Det är ju knappast så att man går omkring lite sådär spontant på lägenhetsområdet och på så sätt lär känna grannarna. Även om det inte vore kanonvarmt ute så förstår jag inte var de hade tänkt att vi skulle springa in i varandra - vi har ingen uteplats. Skall jag bara stå lite sådär nonchalant och hänga utanför lägenheten? Bara för att de inte går till gymet vid fem på morgonen, eller hämtar posten vid sex på morgonen, eller att jag inte hänger vid poolen på helgens 35-40 gradiga dagar så är det inte så konstigt som de vill få det att verka att vi aldrig setts.
Jag har förresten lyckats sälja TV, DVD-spelare, sänggavel, dammsugare och byrå. Jag har även fått löfte om köpare av sängen. (Slängde upp en annons om byrån på Craigslist och hade fått svar efter bara nån minut. Snabbt och smärtfritt)
En sak som jag precis nyligen insett är att gå husesyn när man är hemma hos någon är typiskt svenskt. Alla vi svenskar här i Houston brukar göra det det första vi gör när vi kommer hem till nån första gången. För oss är det så naturligt att vi inte ens frågar. Amerikanarna däremot undrar vad vi gör, och vad vi snokar efter och försöker att hindra oss. Och på ett sätt förstår jag dem. Varför vill vi svenskar så gärna gå husesyn egentligen? Om vi har nån hemma på besök första gången är det helt naturligt att fråga om de vill gå husesyn. Det gör man inte här.
Jag tror förresten lokalvårdaren på jobbet börjar bli lite trött på mig. Hon är superduktig och noggrann och skurar och bonar golvet hela tiden känns det som. Hon börjar vid fem på morgonen och slutar med golvet vid nio, när de flesta amerikanare kommer in för att jobba. Jag dessvärre är inne redan vid sju, och nu på senare tid närmre sex, vilket resulterar i att jag går i hennes väg, och hon går i min. Förra veckan kunde jag inte lämna min lunchlåda i kylskåpet då hon höll på i köket. Fast i dilemmat att jag inte får ta mat med in i labbet (där jag har mitt skrivbord) frågade jag henne och jag kunde sträcka mig in i köket och lägga in min lunch (vårt kök är faktiskt så litet). Rutinen den veckan blev att jag ställde min lunch på golvet i korridorren, och hon ställde in den i kylen när hon var klar. Idag bonade hon golvet vid mitt skrivbord. Jag kom in vid halv sju eftersom jag har så galet mycket att göra. Vi kompromissade så hon vaxade fram en liten stig till mig så jag kom åt att hämta min dator. Sen satte jag mig i köket och jobbade i två och en halv timme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar