Två veckor kvar, av min mer än 27 månader långa vistelse här. 27 månader, två år och tre månader har jag bott i Texas. Om nån för bara några år sen skulle säga att jag skulle spendera mer än två år i Texas skulle jag bara skratta åt dem. Varför skulle jag vilja flytta till Texas, en stat där alla är tjocka, galna i vapen och fanatiskt troende?
Jag skulle ljuga om jag sa att jag trivdes från första stund, för det gjorde jag inte. Visst var det ett äventyr, men jag saknade min familj och mina vänner, lokaltrafik och grön natur. Det första året träffade jag flera utlänningar som flyttat hit - och alla sa de samma sak att de alla hatat Houston de första två åren, sen hade det vänt och helt plötsligt gillade de att bo här. Jag trodde dem inte. Jag visste att jag alltid skulle längta hem, och aldrig se Houston som ett nytt hem. Men de hade rätt. En dag insåg jag plötsligt att jag faktiskt börjat gilla det mer och mer. Jag vet inte när det hände, när jag plötsligt slog om. Jag antar att det kom smygandes, och successivt ändrade min inställning.
Det finns fortfarande saker jag inte gillar, men istället för att bara se dem så fokuserar jag istället på det jag gillar. Alla vänner, min underbara rumskompis, Augusten och Franklin, den billiga maten, alltid tillgång till billig färsk frukt och grönsaker, billigt och superbt kött, det enorma utbudet av bra och billiga restauranger, BBQ, människorna, mentaliteten. Jag har även lärt mig så mycket om amerikanare i sig, hur de tänker och fungerar, och varför de ibland agerar på sätt som för oss är oförklarliga.
Jag har just insett att Houston har blivit mitt andra hem, och det är så sorgset att snart behöva lämna det.
Och den som snackar skit om Texas i min närhet får räkna med en lång diskussion (monolog snarare) om hur bra Texas är och hur underbara (de flesta) människorna är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar