Grand Canyon

Som jag utlovat så kommer lite bilder från Las Vegas och Grand Canyon. Det tar ett tag att ladda upp dem så de kommer komma lite pö om pö. Jag börjar med Grand Canyon bilderna.

Vi tog en dagsresa till Grand Canyon. Eftersom vi inte hade så mycket tid valde vi alternativet att åka turistbuss till South rim. Denna utflykt tog 14 timmar, varav den mesta delen spenderades på bussen, och kostade ungefär $80 per person. Det är inte det mest lockande att spendera 10 timmar på en buss, men väl framme i Grand Canyon var det värt resan.

Om vi haft flera dagar ledigt så hade vi definitivt hyrt en bil, själv kört dit för att sedan övernatta samt vandra ner i Canyon. Men med tanke på tidsbristen var detta ändå ett helt ok alternativ.

Ett fotostopp vid Hoover Dam.

I bussresan ingick det ett stopp på National Geographic Visitor Center. Själva centret, samt IMAX filmen, var inte mycket att hänga i julgranen (det kändes lite som att vara på en turistutflykt på Gran Canaria där turguiden bara skulle göra en liten omväg för att lämna av något valfritt hos sin goda vän, som av en slump ägde en krimskramsaffär med förnämliga priset för guidens vänner).

Den inkluderade lunchen var heller inte mycket att hurra för. Jag valde en bratwurst som var så mjuk att den höll på att falla sönder bara man tittade på den. Jag tror att den legat i varmvatten de senaste fem timmarna. Smaken var dock faktiskt inte att klaga på, och servitrisen var så glad och charmigt förvirrad att lunchpausen ändå var en välkommen paus från bussen.

Som tur var stannade bussen lägligt nog på McDonalds både på dit- och tillbakavägen. De påstod att det var USAs snabbaste McDonalds som kunde servera stora busslaster på kort tid. Förvisso fick alla tillslut sin mat, eller jag kanske inte ska säga sin mat eftersom det blev fel på de flestas ordrar. Tillslut fick i.a.f. alla någon slags mat (som man själv fick betala för såklart). Den enda maten som ingick var den trötta korven på Visitors Center.

Intressant om alla dessa turer är att det verkar i princip vara samma bolag som kör turen - men det är olika bolag som säljer den. De som säljer vill självfallet locka så många kunder som möjligt vilket resulterar i att de lockar med alla möjliga falska erbjudanden. Bl.a. var det flera personer som blivit lovade att det skulle finnas fri tillgång på kallt flaskvatten samt att man skulle vara tillbaka innan åtta på kvällen (vi kom tillbaka halv elva!). Alla dessa löften om guld och gröna skogar från försäljarna fick sedan den stackars busschaffören ta skit för, medan de som sålt resan skrattade gott med fickorna fulla av pengar.

Summa summarum; en bussresa är inte det bästa alternativet - men har man ont om tid så är det ändå ett bra alternativ för att få se detta naturens underverk (fast räkna med att spendera pengar på middag och lunch)

En annan rolig detalj med vår resa var ändå några av medresenärerna. Dels har vi tanten som mest av allt bara ville hem. När chauffören efter första stoppet i Grand Canyon skämtsamt frågade om han skulle strunta i det andra stoppet och bara åka hem så svarade hon med ett tydligt, och allvarligt, JA! Resten av resan satt hon och suckade och himlade med ögonen åt gruppens andra färgklick - pantertanterna!

Denna grupp med pigga kvinnor modell äldre hade nog mer energi än övriga resenärer sammantaget. Under exakt hela resan satt de och antingen tjattrade eller sjöng. Jag tror nog att alla på bussen, mig medräknat, var helt bombis på att de skulle slockna på hemresan. Men icke då! Det var på hemresan de passade på att sjunga Kumbaya och andra lämpliga sånger.

Jag måste medge att i resans början var jag lite smått irriterad på dem, men allteftersom resan gick växte de på mig och på slutet satt jag och smålog när den trötta kvinnan irriterade sig på deras skratt och sång, och jag tänkte att jag ska bli precis som de när jag blir gamma. När alla andra var trötta och griniga tjattrade de på och skrattade och sjöng och det skulle inte förvåna mig om de gick vidare till något Casio efter ankomsten till Las Vegas, halv tolv på natten.

(Tur att jag är svensk och van vid kyla. I min lilla Texas-bubbla tänkte jag inte ens på att det kunde vara kallt i Grand Canyon och klädde mig shorts. Tjohoo, på vissa ställen låg snön fortfarande kvar. Dock värmde det på av solen så jag frös aldrig, men möttes av lite konstiga blickar av andra mer påbylsade turister (jag var dock inte den enda som hade lurats av värmen i Las Vegas)).